Atari-ya sushi

En kväll när jag hade lite tid över mellan lägenhetsvisningar råkade jag befinna mig på en mysig gata i Swiss Cottage och fick syn på en lovande sushi-bar. Tyvärr är det lite tunnsått med bra sushi-ställen i London, däremot finns det flera riktigt tråkiga kedjor (ett tips är att undvika Itsu och Wasabi) så jag blev extra glad när jag insåg att stället jag just klivit in på var en del av en mindre kedja som min kompis Laura hade tipsat om.

Jag fick ett bord vid baren och kunde titta på när kockarna rullade sushi. Först fick jag in en liten aptitretare; mooli. Det såg ut som stekt lök ungefär men var strimlor av rotfrukten daikon som frästs mjuka och smaksatts.

Eftersom jag var hungrig beställde jag in en hel del sushi – tre rullar, och det visade sig vara aningen för mycket, men gott var det. Först drack jag dock min miso som var den godaste jag någonsin smakat med fluffiga bitar av tofu i. Den var också otroligt varm, så jag lyckades bränna gommen lite, men det skyller jag helt och hållet på min egen oförmåga att vänta på mat när jag är hungrig.

Sushin sen. Jag beställde in tre olika rullar som vardera gav sex bitar, men i olika storlekar. Den helt klart godaste var lax och avocado-rullen som var alldeles perfekt i smaken. Därefter kom rullen med laxskinn som är fullt av smak. Den enda rullen som jag blev lite besviken på var den med friterad räka i. På de flesta sushiställen är det min favoritrulle, men här var frityrsmeten väldigt ljus och alltså inte friterad särskilt länge (men den var alldeles nygjord) och därför inte så krispig. Dessutom fanns det grön sparris i den rullen, och även om mitt hjärta klappar varmt för sparris i alla möjliga sammanhang så passade den tyvärr inte in i den rullen utan tog över smakmässigt.

Allt som allt var detta dock en mycket bra sushi-upplevelse med duktiga kockar, bra meny och mycket bra service. Jag blev otroligt väl omhändertagen och två servitörer turades om att fylla på mitt vattenglas och ta bort tallrikarna efterhand som de tömdes. Lokalen var också mycket fräsch och snygg i inredningen. Dessutom fanns det ett ställ med tandpetare ovanför handfatet i damrummet – genialiskt eftersom det känns lite fult att använda tandpetare vid borden.

Här hade man verkligen tänkt på detaljerna, såväl som i presentationen av maten, hur restaurangen såg ut och hur servispersonalen arbetade.

Dessutom är hemsidan på japanska och det bidrar ju till det autentiska helhetsintrycket.

Atari-ya sushi bar

75 Fairfax Road

London NW6 4EE
Tel: 020 7328 5338

En dag på Zoo

För någon helg sedan kom min väninna Helen och hennes två-årige son Edward upp till London (från Kent) så att vi kunde gå på London Zoo tillsammans. Det var såklart mest för Eddies skull, men vi vuxna hade också trevligt. Men barn är roliga; Eddie älskade att titta på fiskar och småkryp och att åka karusell, men det var nästan lika roligt att gå upp och ned för en stentrappa och att stå på ett metallgaller…

Mint Leaf, West End

När Maria och Daniel var här ville de äta indiskt och först hade jag tänkt att vi skulle gå till Tayyabs, som jag läst om på en annan matblogg, men det var ändå en bit dit så efter att ha rådfrågat de på jobbet som hade koll på indisk mat bokade jag om till Mint Leaf på Haymarket istället (där vi dessutom fick 50% rabatt på maten med mitt Tastecard). Centralt och bra och mycket trevlig lokal indelad i olika rum vilket skapade en mer familjär stäming.

Lokalen hade nedstämd belysning och vår servitör var duktig, men kunde tyvärr inte besvara våra frågor om maten. Allra först fick vi mini poppadums med två såser som jag inte riktigt kunde utgöra vad de var. Det var i alla fall inte den vanliga mango chutneyn. Till att börja med delade vi på en seekh kaninkebab med senap- och honungsdressing. Den var helt ok, men inte den godaste kebab vi ätit och smaken kändes mer europeisk än indisk, och det är just vad som erbjuds här, insåg vi; indisk mat lagad för européer.

Till varmrätt valde Maria och Daniel varsin Tandoori chicken serverad med dal makhani och sauterad broccoli medan jag valde en såsigare rätt – Tariwala chicken.

Vi beställe pilaff-ris att dela på och varsitt naan, och det var riktigt gott bröd, ett av de godaste naan jag ätit faktiskt. Resten av maten var dock lite tam. Den hade lite hetta, men det var inte alls samma explosion av kryddor och olika smaker som jag tidigare upplevt med indisk mat. Lite synd att smakerna tonats ner då vi ville ha just äkta varan, så nästa gång blir det antingen Tayyabs eller Lahore One Kebab House som jag hört från många oberoende källor ska ha den bästa autentiskt indiska maten i stan.

Min Leaf Restaurant

Suffolk Place

Haymarket

London SW1Y 4HX

T: 020 7930 9020

Foodies Festival, Hampton Court

Arrangörerna hade visst hoppats på lite bättre väder…

Förra helgen var det Foodies Festival vid Hampton Court och tack vare snälla Charlie fick jag och Laura gratisbiljetter. Vädret var tyvärr inte det bästa; regnet hängde i luften och det var riktigt kallt, men vi gjorde det bästa av situationen och gick omkring och provsmakade en massa gott,  köpte på oss en hel del och bara strosade runt. Bland annat fick jag testat popchips som är poppade potatischips och därför lite nyttigare eftersom de inte friterats. De var goda, men hela grejen med chips är ju att de ska vara lite flottiga, så någon ersättare tyckte jag inte de var. Whole Foods sålde bland annat supergoda grönkålschips, men de var väl dyra så jag får nog göra egna istället. Whole Foods prosecco för £2.50 glaset kunde man i alla fall inte få billigare, och med bubblor i glaset var det mycket lättare att stå ut med vädret. Tänka sig!

Det fanns bland annat pork pies, som är mäkta kaloririka och populära i England…

… liksom lite nyttigare veganska bakverk med frukt och grönsaker i för att göra dem extra saftiga. Riktigt goda!

Detta ståndet handlade vi en del ifrån och visst ser det gott ut?! Jag köpte bland annat spenatstrudeln som syns på bild och den var ganska god, men inte lika fantastisk som den såg ut. Laura var dock mycket nöjd med sina sallader som också syns på bilden.

Min lunch denna dag var denna fantastiska bahn mi från Bahn Mi 11 med grillat grisskött, koriander, chilisås och morot. Det är första gången jag provat dessa vietnamesiska baguetter men definitivt inte den sista – otroligt gott!

Vi tittade också på när skådespelerskan och tv-kocken Fay Ripley (från Kalla Fötter ni vet) lagade mat. Hon gjorde bland annat havsaborrerullar med pesto och dressad pasta samt små italienska mandelkakor. Blev lite sugen på hennes kokbok faktiskt. På bilden syns Fay till vänster, tjejen i mitten presenterade inslaget och var tyvärr riktigt jobbig att lyssna på och killen till höger kom upp från publiken för att hjälpa till att rulla kakor.

Det fanns även klassiska engelska bakverk såsom iced fingers och bakewell tarts och ursöta mini-victoria sponge.

Det fanns också godis-träd (!) till salu. Jag associerade såklart till presenten nr ett på 1980-talets barnkalas; halv gurka i lerkruka med geléhallon och annat på tandpetare.

På väg hem upptäckte vi att favorit-ginen Hendrick’s hade byggt upp en mysig hörna där de bjöd på gin & tonic och där man kunde köpa andra gindrinkar. Anledningen till att jag gillar Hendrick’s är smaken, då den har smak av både ros och gurka och smakar mindre enbär än andra ginsorter. Den ska dessutom serveras med en gurkskiva istället för limeklyfta i glaset vilket tar fram den friska gurksmaken ännu mer.

Lunch på Daylesford Organic, Notting Hill

I lördags var det ihållande regn här i London hela dagen. Sånt tungt  regn som ligger som en ridå och varar hela dagen som vi är vana vid i Skåne. Men inte i London. Här regnar det ofta, men det är mest skurar och det kan ofta vara sol, hagel och regn på en och samma dag. Men de här helgråa regniga dagarna känns så himla hopplösa, men eftersom Maria och Daniel var på besök fick vi ta oss ut på stan. Vi gick till Notting Hill, precis som alla italienska turister i stan, och det enda man kunde se längs Portobello Road var ett hav av paraplyer. Men vi tittade i några butiker, köpte kakor på Hummingbird Bakery och flydde sedan bort mot ”riktiga” Notting Hill, dvs där Londonborna hänger; Westbourne Grove.

Det blev lunch på alltid lika trevliga och fräscha Daylesford Organic och en titt i deras affär. Det brukar vara kö här, och ibland har jag tyckt att servicen är lite väl långsam, men eftersom jag tycker om stället i övrigt har jag haft överseende med det. Denna gång behövde vi dock inte köa särskilt länge och jag upplevde servicen som betydligt bättre i övrigt också.

Menyn är ganska enkel och består av en brokig skara rätter; en del är brunchrätter, en del matigare och en del mitt emellan. Daniel var hungrig och slog till på en burgare med potatisklyftor, Maria valde dagens soppa som var sparris och jag valde en krabbtoast. Och eftersom både Marias och min rätt var väl lätta att stå sig på en hel eftermiddag delade vi även en ostbricka.

Daniels burgare var riktigt fin, med hemmagjordt bröd, rejäla potatisklyftor och smakrik ost. Dessutom fick man deras hemmagjorda ketchup till, den som säljs i affären och den var riktigt god. Mycket tomatsmak och lagom sötma.

Marias sparrissoppa var god men lite klen i smaken, men den blev bättre när man vant sig.

Min toast med krabba från Cornwall var riktigt god och fräsch och tjejen bredvid mig fick enligt hennes egen utsago ”order envy” när hon såg den.

Ostbrickan (serverad på en hjärtformad skärbräda) var också trevlig. Den bestod av tre hårdostar (bland annat en double Gloucester – den orangea – och en getost) samt en mild och krämig getost. Alla ostar är Daylesfords egna. De serverades med äpple, selleri, bröd och en chutney.

En alldeles lagom lunch som vi stod oss bra på tills kvällen även om vi också fick smakat på kakorna från Hummingbird Bakery…

Daylesford Organic

208-212 Westbourne Grove

Notting Hill

London W11 2RH

The Blue Legume, Islington

I lördags befann jag mig i norra London för att titta på en lägenhet och då passade det bra att möta upp med Laura som bor i de norra delarna. Jag frös som tusan så jag gick hem till henne så jag kunde tina upp lite och bättra på sminket eftersom det bara försvinner när ögonen rinner av pollenallergi hela tiden.

Knappt fem minuter från Lauras lägenhet ligger det en riktigt schysst pub som spelar bra musik och drar till sig trevligt folk och ungefär hur många hundar som helst, så vi tog ett glas vin där innan vi begav oss till Highbury & Islington och Upper St.

Jag som mest befinner mig i de södra delarna av staden gillade direkt denna gata med restauranger och barer som sträcker sig mellan Highbury & Islington och Angel. Vi fick syn på ett ställe som verkade trevligt och som Laura kände igen för att vår kompis Jess pratat om det. Restaurangen hette The Blue Legume och hade som tur var ett bord ledigt.

Lokalen var himla mysig och alla verkade nöjda. Maten såg god ut (jag kollar alltid in andras tallrikar innan jag beställer) men jag var ändå aningen skeptisk när jag såg priserna. Inte för att det var dyrt – tvärtom såg det nästan för billigt ut för att det skulle kunna vara bra.

Som tur var hade jag fel.

Direkt när vi satt oss fick vi en skål med oliver istället för bröd och vi bestämde oss för en flaska Chenin Blanc långt innan vi lyckades bestämma oss för vad vi skulle äta.

Till slut kunde vi dock ta ett beslut. Laura valde calamari till förrätt på servitörens inrådan. Den var len och fin eftersom den ugnsbakats.

Jag valde sparris med hollandaise och var väldigt förvånad när jag fick in tjock, fin, perfekt tillagad sparris på en bädd av god hollandaise. Det är inte ofta jag blir nöjd med hollandaise/bearnaise ute men det blev jag denna gång. Den smakade hemmagjord och var tjock och fin med inte alltför mycket syra i.

Så då var det ju lika bra att beställa in biff med bea också, och jag var riktigt häpen när det var en mjuk och fin bit rib eye som låg på tallriken. Sen att den var så stor att hälften hade räckt var ju en annan sak, men den var verkligen fin, bean god och pommesen också goda.

Laura valde att vara betydligt nyttigare än jag var och beställde in teriyakimarinerad lax som var helt perfekt tillagad och bara föll i sönder. Till fick hon en stor portion sallad, så det var verkligen stora portioner i allmänhet.

Jag lyckades äta lite mer än halva biffen och det är jag nöjd med, så det var inte direkt läge att beställa dessert också. Istället satsade vi på mer alkohol och gick till en schysst bar i närheten istället.

The Blue Legume

177 Upper Street

Islington N1 1RG

Zucca – wow!

Vi hann med ännu ett restaurangbesök när Malin och Tobbe var på besök och valet föll på Zucca eftersom de gärna ville gå till en italiensk restaurang. Jag var själv eld och lågor och hade höga förväntningar. Men inte blev jag ett dugg besviken utan istället så otroligt nöjd. Denna restaurang har ALLT – det dristar jag mig till att påstå och som ni nog märkt är jag ganska kräsen av mig, så att inte hitta något som kan förbättras är ett mycket gott betyg.

Vår bokning var till kvart i nio på kvällen, så efter jobbet slöt vi upp och tog oss ett glas vin och lite plock på Terroirs. Malin och Tobbe var hungriga efter en hel dag av turistande och hade liksom jag inte ätit någonting sedan lunch. Lite gott bröd, fina smöriga oliver och tre bitar ost samt lite vin senare var vi alla glada och på riktigt gott humör. Men att äta och dricka mer hade varit att förstöra aptiten så vi tog en promenad istället. Över Themsen till Southbank gick vi längs den ända bort till London Bridge där vi vek av och även gick sista biten till restaurangen i Bermondsey. En rejäl promenad men det var nog tack vare den vi kunde få plats med all den goda maten.

Bordet var klart trots att vi var några minuter tidiga och vi blev visade dit direkt. Restaurangen består av endast ett rum, med alla bord utmed fönsterna i flera rader och med det öppna köket längs med den andra långsidan. Det var ganska skum belysning,  och inredningen var modern och enkel med vita lackerade stolar och mjuk matta.

Vi började med den föreslagna aperitifen; prosecco med granatäpplejuice som var frisk och god. Efter att vi beställt mat och vin började den aldrig sinande strömmen av effektiv men absolut inte stressande service.

Vi fick in tre olika sorters bröd, fin olivolja och salt, och särskilt foccaciabrödet är värt att nämnas; det var mycket gott.

Det serverades också en bit frittata som en amuse bouche och även den var mycket god.

Sen fick vi in förrätterna. Malin valde olivcrostini med charkuterier och var mycket nöjd.

Min popo al pomodoro med burrata var något av det godaste jag någonsin ätit. Osten var otroligt krämig och fin i smaken och tomat-’soppan” var fantastisk. När mat smakar såhär bra, då är jag i himmelriket.

Tobbe beställde in Zucca fritti och fick in ett mindre berg av frasigt friterade grönsaker. Vi andra hjälpte också till och det var verkligen en perfekt fritto misto med den lätta, bubbliga och krispiga frityrsmeten.

Malin valde rigatoni med blomkål, tomat och sultanrussin. Riktigt gott.

Min tagliatelle med ankragu var perfektion. Jag njöt av varenda tugga.

Tobbes tonfisk var perfekt; hastigt grillad utanpå och mörkröd och fin i mitten. Såsen hade smak av paprika och fisken serverades med hyvlad marinerad fänkål och squash. Makalöst gott!

Vi orkade med lite dessert också, denna pistageglass valde Tobbe och den var full av smak och en perfekt avslutning på middagen.

Jag kunde inte motstå pannacottan som kändes väldigt lätt. Den serverades med krispig kokt rabarber och var precis vad som behövdes i slutet på måltiden, även om jag fick ge upp efter halva.

Till Malins kaffe kom dessa små godbitar ut, men de var faktiskt det enda som inte var enastående bra, och det gjorde ju inte direkt något. Shortbreaden till höger var helt ok, men aningen för söta. Och nötbräcket smakade lite för mycket av det brända sockret. Men att en freebie i slutet av måltiden bara är ok och inte fantastisk, det har jag såklart överseende med. För i övrigt var detta en i princip perfekt restaurangupplevelse.

Att maten var vällagad och otroligt god, det tror jag att ni förstått. Vinlistan var indelad efter Italiens alla regioner och flaskan Gavi di Gavi som vi valde var också mycket god. Personalen var vänlig, effektiv och professionell och vi behövde inte vänta på något och vi kände oss heller inte stressade. Personalen var t o m så driftig att de öppnade dörren till toaletterna när de såg att man var på väg dit och på väg ut ifrån restaurangen tackade kockar, servitriser och värdinnan oss. Det är småsaker som alla bidrar till den där perfekta upplevelsen.

Sen var stämingen riktigt trevlig, men med lagom ljudnivå och när man såg sig omkring i matsalen kunde man se att alla hade det lika bra som vi hade det. Riktigt gemytligt.

Men det bästa av allt är kanske ändå priset. Att så otroligt vällagad mat kan säljas för så väldigt schyssta priser gör bara att man tycker om stället ännu mer. För med så bra matlagning hade de kunnat ta nästan det dubbla utan att någon hade höjt på ögonbrynen. Vi hade gladeligen betalat mera.

Ni kommer nog att svimma nu när jag berättar att allt ovan plus vatten och en flaska vin för £33 endast kostade oss runt 500 kr vardera. Det är en prisvärd restaurangupplevelse!

Zucca

184 Bermondsey Street

London SE1 3TQ

Nopi – nästan ett år senare

Som ni trogna läsare vet är jag ett stort fan av Yotam Ottolenghis matlagning. Vegetariska kokboken Plenty kan jag inte prisa nog och jag var så laddad att besöka Nopi att jag firade min födelsedag där förra året.

Nu, nästan ett år senare gick jag dit igen tillsammans med Malin och Tobbe när de var här på besök, och kan lugnt konstatera att restaurangen är still going strong.

Vi bestämde sent på onsdagkvällen när de precis anlänt till London att vi skulle ut och äta nästa dag, så runt midnatt fick jag tag i ett av de sista borden via internetbokningen vilket vi såklart var glada för.

Vi gick dit direkt efter jobbet, blev visade till vårt bord på bottenvåningen och blev väl omhändertagna. Menyn består av en grönsaksdel, en fisk- och en köttdel, alla smårätter som serveras i den ordningen. Tanken är att 3 rätter per person ska vara lagom. Vi beställde nio olika som vi delade på och blev riktigt mätta till slut, mycket mättare än vi trodde att vi skulle bli.

Innan de första rätterna hamnade på bordet fick vi gott bröd att doppa i en gräsig olivolja. Riktigt gott, men jag saknade faktiskt dippen som vi fick förra gången.

Rostad aubergine med svart vitlök, harissa och pinjenötter. Helt klart godkänd men inte fantastisk.

Morotssallad med svarta oliver, endive och apelsinvinaigrette. Riktigt god och fräsch.

Squash- och manourifritters med limeyoghurt. Manouri är en grekisk krämig ost gjord på får- eller getmjölk, men det visste jag inte när jag åt dessa. Riktigt goda, särskilt med såsen till, men frågan är om inte Ottolenghis purjolök- fritters är snäppet godare.

Ekologiska räkor med fänkål, feta och Pernod. Detta var en av mina favoriter för kvällen. Feta tillsammans med hettan i räkorna var gudomligt gott och såsen med fänkål och Pernod var ljuvlig.

Pilgrimsmusslor med grisöra och sås på svarta bönor och ingefära. Detta var också riktigt gott, och mer perfekt stekta pilgrimsmusslor får man leta efter.

Malins havsabborrefilé med rökt labneh och inlagd citron som hon åt när Tobbe och jag delade på skaldjuren.

Grillad kyckling med myrtensalt och chilisås. Denna fanns på menyn för ett år sedan med och verkar vara en av deras återkommande rätter.

Sirloinbiff med babypurjo och inlagd ingefära med koriander- och chilisalsa. Riktigt fin i smaken.

Den andra av mina två favoriter under kvällen: fantastiskt mör oxkind oxtunga med pepparrotskräm och sura körsbär. Väldigt fin smakkombination och mycket smak i köttet.

Vi hade lite problem att få i oss de sista tuggorna trots att allt var gott, så det var inte en tanke på dessert. Istället gick vi till en bar och tog varsin cocktail istället, det funkar som efterrätt det med men mättar inte lika mycket.

Nopi

21-22 Warwick Street
London W1B 5NE

En liten bildkavalkad till

Nu när det är sol och fint vårväder nästan varje dag är det extra roligt att vara ute med kameran i högsta hugg. Allt blir ju finare i dagsljus!

Här kommer lite bilder från söndagens promenad i norra London, närmare bestämt kring Hampstead Heath, Kentish Town och Highgate.

The Bull & Last, Kentish Town

Hela helgen hade vi finfint vårväder och det tog jag minsann vara på i söndags. Vid ett-tiden mötte jag  Laura vid Belsize Park dit hon flyttat och vi promenerade till Hampstead Heath och vidare till puben The Bull & Last där vi hade ett bord bokat till halv tre.

The Bull & Last är en riktigt hyvens pub, det märkte vi direkt. På nedanvåningen vid bardisken var det full kommers och ganska högljutt för en söndagslunch så vi blev glada när vi fick höra att vårt bord fanns en våning upp i matsalen.

Särskilt ovanvåningen var jättemysig med uppstoppade djur, jakttrofér och rediga trämöbler. Toaletterna hade pardörrar som låstes med hasp och gamla fina gjutna toalettpappershållare från en gammal Londonfabrik.

Menyn var inte riktigt densamma som jag länkade till, med undantag för varmrätterna, och det kan man ju förstå eftersom de vann en award från tidningen The Observer, som just bästa söndagslunch. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom?! Och ca 80% av lunchgästerna hade valt just rostbiffen med yorkshirepudding och alla traditionella tillbehör det såg vi när vi gick förbi borden.

En riktig engelsk söndagslunch är riktigt gott, men det är inte riktigt det jag blir sugen på när solen skiner och man kan gå utan jacka. Istället valde jag en vårig sallad med rökt ål, rödbetor, gulbetor och panerade torskkinder, pepparrotskräm och betchips. Ni ser ju hur god den var.  Och jag gillar verkligen när salladsingredienser har olika konsistens, som krispiga chips och mjuk och len ål.

Laura smakade lite av min sallad och testade sedan deras triple cooked chips som var otroligt goda och serverades med hemmavispad majonnäs. Det är precis såhär brittiska chunky chips ska vara.

Istället för varmrätt beställde vi in varsin bricka med godsaker. De fanns under förrättsdelen på menyn men var riktigt mättande som varmrätt men om man delat en på två hade de varit lagom som förrätt.  Laura valde fiskalternativet och jag valde köttbrickan.

På Lauras bräda ser ni bland annat koljakrokett, sprats (liknande sardiner), makrillpaté,  potted shrimps, rödbetsgravad lax och saftigt soda bread och vi åt som ni nog förstår, under vördnad ett tag.

Min charkuteriebräda var inte sämre och bjöd på en ljuvligt len kycklingleverparfait, rotselleri slaw, tunna skivor ankbröst, ankrillette, en riktigt god terrin på fläsklägg samt en grishuvudskrokett. Brödet var rostad brioche och riktigt gott det med.

Trots att vi naturligtvis var mätta efter att ha skrapat brickorna rena blev vi sugna på glass när vi såg att det fanns på efterrättsmenyn. En kula vardera räckte, men det är ju nästan straffbart att inte äta glass en solig dag. Ovan ser ni Lauras kula med sviskon och armagnac och nedan min med mint chocolate chip.

Trots att vi satt en stund och smälte maten kände jag hur mätt jag var när vi ställde oss upp, så vi promenerade till Highgate, över Hampstead Heath och tillbaka till Belsize Park innan jag begav mig hemåt.

Det var verkligen en perfekt söndag med vårsol, promenad och en riktigt god lunch mitt i allt. Vi kommer absolut att gå hit igen, och även om puben inte ligger centralt är den värd en omväg även för matintresserade turister, passa på att upptäcka Hampstead eller Highgate samtidigt.

The Bull and Last

168 Highgate Road

London NW5 1QS 

020 726 73641