Trinity för femtielfte gången – men fortfarande underbart gott

Förra söndagen när Daniel och Maria var på besök, hade vi bokat lunch på Trinity i Clapham Old Town. Vi traskade dit i solskenet och var nästan först på plats klockan tolv. Efter en stunds velighet lyckades vi också bestämma vad vi skulle beställa. Svårt när allt låter så gott!

Vi fick först lite gröna, riktigt goda oliver när vi väl beställt maten. Sen kom det fantastiska brödet, och för en gångs skull lyckades vi hålla oss från att beställa in mer av det. Det gjorde underverk på hur man mådde efteråt. Alla gånger jag ätit här har det blivit för mycket och jag har fått gå hem och lägga mig i matkoma två timmar… Inte hållbart i längden.

Maria och jag valde både deras skaldjurschowder med bacon och saffran till förrätt och den var verkligen jättegod. Den var mustig tack vare baconet, och det fanns bara en hint av saffran trots den väldigt gula färgen. Musslorna var stora och fina och detta kändes som en alldeles lagom förrätt. Fullt med mjälla maker som samarbetade istället för att konkurera med varandra.

Daniel valde också en soppa, en krabbisque med en liten krabbtoast till. Den såg jättefin ut och han åt med god aptit.

Christopher valde (såklart) deras rökta rådjursråbiff med rotsellerikräm och en äggula serverad i äggskal vid sidan om. Denna fick jag provsmaka och den var underbart god, liksom rotsellerikrämen. Christopher tyckte att den t o m var bättre än The Wolseleys råbiff som han avgudar. Bra betyg, således.

Så till varmrätterna. Daniel valde ugnsbakad lax med purjolök och ängssyrekräm. Den såg fantastisk fin ut och omvände mig nästan min aversion för laxfilé för att jag förätit mig på det. Purjon var söt och fin och krämen något extra.

Maria och Christopher valde den traditionsenliga söndagssteken, långlagad entrecote med yorkshirepudding, roast potatoes, gravy, grönsaker, färskriven pepparrot och märgben. Denna var ännu bättre än biffen Christopher åt här i augusti, men han tyckte potatisen (trots att den var jättegod) var i fetaste laget, den var nämligen smörstekt också.

Jag tyckte dock att min rätt var vinnaren, för den var helt underbar. Tunt skivat lamm, som en sallad, med sardeller, bakad lök som var riktigt söt och god, panerad kalvbräss och det bästa av allt; ramslökskräm. Denna kräm fick jag till sparris första gången jag var här och den är så god att jag skulle kunna äta den med sked.

Efterrätterna tycker vi inte håller riktigt lika hög standard som resten av maten, trots att de är väldigt goda. De saknar bara det där lilla extra.

Daniel valde deras Valhrona hot pot som smakade som innanmätet på en chokladfondant med blodapelsinripplad vaniljglass.

Christopher valde peiti chouxer fyllda med vaniljkräm och med en chokladsås vid sidan om. De var goda sa han, men inte bättre än andra petit chouxer.

Maria och jag valde samma igen, denna gången sirapstarte med citron, serverad med mjölkglass. Tarten var god, men lite väl skarp i smaken av citronen, men glassen passade jättebra till, det hade varit för mäktigt med gräddglass. Av efterrätterna tror jag Daniel drog det längsta strået.

Servicen var som vanligt utmärkt utan att vara för stel. Enda negativa var att det ösregnade när vi kom ut, så det blev en snabb promenad hem eftersom vi inte tagit med några paraplyn…

Som ni märker hade jag inte bästa kameran med mig utan min lilla Ixus. Några foton blev ok och några suddiga, men jag är glad att jag vågade ta fram kameran i alla fall, även om jag försökte vara diskret.

Annons

8 reaktioner till “Trinity för femtielfte gången – men fortfarande underbart gott

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s