September och vardag igen. Slut på semestern och sol också, verkade det som. Det blev svalare och löven samlades i högar på gatorna. För mig som haft riktigt sommarvärme veckan innan i både Norfolk och Italien kändes det alltför abrupt. Som att någon knäppt med fingrarna och så var det höst. Lite deppigt.
Men också skönt att inte behöva flänga (och packa och packa upp) på ett tag. Lite mer vardag och hemmakvällar. För det behövde jag. Behövde ta igen sömn och vila och komma igen med jobbet efter semestern.
Så på måndagen denna första vecka i September gjorde jag inte mycket mer än fokuserade på jobbet, beställde Shake Shack till middag och lade mig tidigt.
Tisdag fortsatte i samma stil, dock utan Shake Shack, och det var sååå välbehövligt att inte göra något mer än att jobba.
På onsdagen lagade jag tortillapizzor till middag och var nöjd med det. Ibland finns liksom inte orken där att laga något roligt. Och tortillapizza är ju riktigt gott! Jag läste även klart en grymt bra bok, som heter The Silent Patient. En riktigt bra psykologisk thriller som jag varmt rekommenderar!
Torsdag och jag gjorde återigen snabbmat; nämligen snitsare med ost och paprika. Det behövdes comfort food helt enkelt. Jag såg också en film som jag missade på bio; Call me by your name som var mysig och bra.
På fredagen blev det pubhäng med en tjejkompis i Surbiton. Jag drack prosecco och åt mac ‘n cheese.
På lördagen sov jag länge och gjorde sedan lite ärenden, som att lämna in en film till framkallning. Sen fikade jag på ett för mig nytt ställe och läste en stund.
När jag kom hem igen gick jag upp på takterassen för det var fint väder igen. Äntligen sol och det är ju så mysigt att sitta däruppe då!
Nästa dag mådde jag sådär men mötte upp med två tjejkompisar för en sen lunch och efteråt tog vi varsin glass och strosade genom parken. Perfekt söndagsaktivitet!
