Första gången jag åkte till England bodde jag här i några månader. Jag var 19 år och jobbade på ett hotell för att jag ville bli bättre på engelska. Det året dog drottningmodern och hela landet sörjde. Jag bodde på landet då och jag visste knappt hur drottningmodern såg ut om jag ska vara ärlig, men jag förstod på något sätt hur omtyckt hon var av folket. Trots att jag inte var mitt i allt, och inte hade levt i landet särskilt länge.
Med den erfarenheten i bagaget kan man ju tycka att jag borde vara förberedd på landets sorg nu när Drottning Elizabeth II dog. Men nej, den kraft som landet sörjt med de senaste tio dagarna har varit helt ofattbart stor. Det är verkligen landssorg. Tusentals människor har lagt blommor vid de kungliga residensen i UK; köat vid ceremonier för vår nya kung, Charles III, i England, Wales och Skottland; köat för att visa sin respekt vid drottningens kista i Westminster Hall; köat vid Buckingham Palace och Westminster Abbey. Hela landet har rört sig långsamt de senaste tio dagarna. Och igår, vid begravningen stannade hela kungariket upp. Affärer och vårdcentraler höll stängt, flyg ställdes in och vi bänkade oss allihop framför BBC som på ett föredömligt sätt ledde oss igenom processionerna, statsbegravningen i Westminster Abbey och jordfästningsakten i Windsor. Vi grät när vi såg Drottningens ponny Emma (med en av drottningens sidensjalar på sadeln) på gräsmattan på väg till St George’s Chapel och höll andan när kistbärarna bar den blyinfattade kistan uppför trappan in till kapellet.
Jag skriver ‘vi’, för oavsett medborgarskap så sörjer vi henne. Folk har flugit in från hela världen för att var del av detta. Det känns så slutgiltigt, att denna era som varade i 70 år nu är över. (Eller ännu längre om man tänker på att Drottningen redan på sin 21-årsdag lovade kungariket ett liv av service.)
Tänk att det bara är några månader sedan vi samlades i glädje för att hedra Drottningen med ett hejdundrade jubileum. Vi köade då med såklart. Men stämningen var väldigt annorlunda. Då såg jag henne vinka från den kända balkongen på Buckingham Palace och såhär i efterhand är jag väldigt glad för det fina minnet.
För den veckan hon dog fick vi inte bara en ny kung; två dagar tidigare hade vi fått en ny premiärminister. Så denna nya tid, denna post-Elizabethan era, känns ovan och konstig. Det känns märkligt att Drottningen som vi alla vuxit upp med plötsligt inte längre finns. Hon levde så länge att vi börjat tro att hon skulle finnas för evigt. Istället är det Charles som kommer att styra skutan. Nya mynt, sedlar och frimärken kommer att tryckas och vi har så smått börjat vänja oss vid att sjunga God Save the King. Som jag skrev på min engelska blogg; det känns som att vi lever i en historisk tid. Vi befinner oss mitt i den så det är svårt att se det från ett utifrånperspektiv, men det märks redan nu att denna tid är speciell och betydelsefull. En tid vi kommer att blicka tillbaka på och analysera. Men vi kommer att vänja oss. Kung Charles har ju, precis som sin mor, varit en konstant i våra liv, även om han hållit sig mer i bakgrunden. Men nu börjar vi se hans avtryck. Som att blommorna på Drottningens kista igår kom från Buckingham Palace, Clarence House och Highgrove och var speciellt utvalda och arrangerade i mossa och kvistar istället för i blomsterskum. Och hälsningen från honom på kistan. Så fint.
Hela gårdagen var en uppvisning i precision, planering och taktfullhet. Det var stämningsfullt och pampigt men med personliga detaljer. Det kändes oerhört brittiskt. Jag hade förvisso inte förväntat mig något annat men jag är ändå otroligt imponerad av hela apparaten som varit igång de senaste tio dagarna.
Som utlandssvensk känner man sig både med och lite utanför sammanhanget man befinner sig i. Mest med, men det finns alltid delar av kulturen och livet här som jag aldrig kommer att ha tillgång till, av den enkla anledning att jag inte växte upp här. Men det är det som är så härligt med London och UK, att man ändå är välkommen att vara med. Att man känner sig delaktig och tillhörande. För även om Carl XVI Gustaf alltid kommer att vara min kung så var Elizabeth II också min drottning.
Matarkivet 