När vi reste runt i landet, så var det sista vi såg Palmyra, innan vi återvände till Damaskus. Stället var helt fantastiskt och något som alla borde få uppleva om man gillar historia minsta lilla (annars lär man sig nog uppskatta det här). Vi var dessutom själaglada att vi sparat detta magnifika ställe till sist, annars hade vi blivit grundligt besvikna på de övergivna byzantinska städerna (dead cities), så jag visar er bilderna i samma ordning, jag hoppas verkligen att de kan göra Palmyra rättvisa.
Städerna var helt övergivna sedan långt tillbaka, men var i väldigt bra skick. Det finns fler förutom dessa, vi besökte de som låg närmast Aleppo. Det var ingen annan där än jag och Christopher och vår chaufför som väntade vid vägen. Trodde jag, jag strosade runt och helt plötsligt hade jag hamnat på någons lilla gård som man inte kunde se från vägen. De använde dessutom ruinerna som stall till sina får. 🙂
Palmyra grundades i antiken, och hade romerska influenser trots att det var ett eget rike med egna gudar. Om jag inte minns fel upptäcktes staden så sent som på 1970-talet av arkeologer, och så sent som för några år sedan upptäckte japanska arkeologer flera gravar. Palmyra är helt fantastiskt stort och välbevarat och när man är i området känns det som om man rest tillbaka i tiden. Det lilla (moderna) samhälle som finns här är pyttelitet och lever bara på turism. Innan den gamla staden upptäcktes fanns det ingen civilisation här omkring, utan bara sand. Så mycket sand att vi hamnade i en liten sandstorm ena dagen…
Vi bodde mestadels på budgethotel under vår resa, men (med undantag för första natten) på rena, ordentliga sådana. På de flesta hotellen fick vi frukosten serverad på en plåtbricka (föga upphetsande) med nybakt bröd, hårdkokt ägg, oliver, smör, marmelad och en frukt. Och så te på det. Men på ett av hotellen, som kanske egentligen borde kallas pensionat, åt man frukost i familjens vardagsrum, och den var riktigt god. Vi fick blandad juice (läs smoothie), flera olika bakverk, vanliga baguetter och flera pålägg. Och så kokta ägg förstås.
Frukost på pensionat-hotellet
När vi bodde på Beit Zafran, det fiiina hotellet, fick vi en otrolig frukost. Tyvärr hade jag lite för ont i magen för att uppskatta den till fullo, men jag tror Christopher tog igen det med råge.
För det första satt vi på takterassen under tak, med solen skinande på oss. För det andra var det bara vi och ett annat bord med två där och två i servispersonalen. Och servicen var perfekt. Perfekt. Hör ni? Peeerfekt. Jag kan inte nog betona den grymma servicen.
Vi fick nypressad apelsinjuice i champagneglas, och fick välja mellan te eller kaffe. Vi valde te, och så fort vi tagit två klunkar fick vi påfyllning. Jag tror de fyllde vår tekopp ca 5-6 gånger under en halvtimme. Minst.Sen fick vi in en korg med baguettebitar och rykande färska croissanter. När vi ätit varsin croissant så fylldes det på med nya rykande färska.
Förutom diverse pålägg (tre sorters ost, något slags vegetarisk paté och marmelader) fanns det fruktsallad, en slags mannagrynsröra, oliver, dippor och såser och säkert en hel faderulla som jag glömt. Och inte fick jag med mig kameran heller. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det var en utomordentlig frukost, syrisk i grunden men med en kontinental touch. Underbart.
Som om det inte var nog, kom också kocken som vi lagat mat med veckan tidigare och småpratade lite och undrade så att allt var till belåtenhet. Perfekt, ni hörde att jag sa det va?! Tyvärr tog jag inte med mig kameran till frukosten, men jag hoppas beskrivningen är nog.
När vi inte beställde in allehanda mezze på restauranger så åt vi en hel massa schwarma. Såå goda! Den allra allra godaste åt vi i den ganska tråkiga staden Hama, och som vanligt snubblade vi över stället, såg hur poppis det var och bestämde oss för att testa. Näst bäst var stället bakom Umayyadmoskén i Damaskus. De kände igen oss till slut, och vi behövde inte betala förrän Christopher hade ätit så många som han orkade (oftast två).
Dessa var de fantastiska från Hama. Sååå gott!
Ibland var det lite dålig timing och vi missade att äta lunch helt för att det inte fanns så mycket att äta där vi befann oss, så vi hade alltid lite snacks som nödproviant i väskan.
I Damaskus när min mage var dålig åt vi faktiskt västerländsk mat på ett schysst ställe, som vi hittat rekommenderat på en blogg. Det blev pizza, med oerhört mycket ost (även för mig som älskar ost), men god.
Det var det sista inlägget om syrisk mat för denna gången. Återkommer när jag lagat lite själv.
Christopher var exalterad över Krak des Chevalier redan när vi var hemma i London. Det är ett pampigt bygge byggt av korsfarare på medeltiden och jag kan tänka mig att många pojkdrömmar gick i uppfyllelse när han fick klättra runt här.
Jag var såklart magsjuk även på denna etapp av resan, men det fanns en massa stenar att sitta på när man blev trött så det funkade fint. Och jag är himla glad att jag fick se borgen. Den är väl värd ett besök.
Detta restaurangtipset fick vi av hotellchefen på Beit Zafran i Damaskus när vi var där och lagade mat. Och jag är så glad att vi frågade dem om tips, för Kaser Al-Wali var grymt (särskilt i jämförelse med Beit Sissi). Det var så mycket bättre och här var vi de enda västerlänningarna. Det är en exklusiv restaurang och både mat och service var superb.
Restaurangen ligger i den gamla delen av Aleppo och det var aningen svårt att hitta dit, för den ligger i en liten gränd. Vi fick höra att stället var jättepopulärt och att det var bäst att boka, men i mars (lågsäsong för turister) behövdes det verkligen inte.
När vi kom dit var det spridda skurar av gäster. Några par, ett gäng tjejer som firade någons födelsedag och så vi i en stor lokal.
Vi körde på mezze igen, och blev inte besvikna!
Deras version av fatoush innehöll även strimlad kål.
Lite mer finess som ni ser, och ja, det blev hummus igen!
Och vår älskade baba ganoush. Mums!
Här återkommer den goda chili- och paprikadippen med mald mandel.
Friterade ostknyten, men de var inte riktigt lika goda som de kocken visade oss i Damaskus.
Deras version av sujok var helt annorlunda än Beit Sissis. Här fick man bara korven, den var god, men Beit Sissis variant var faktiskt godare. Ber om ursäkt för pommes fritesen, men det stod bara ‘potatis’ på menyn.
Även här fick vi gratisdessert! Knytena var riktigt goda och smakade svagt sött av honung och kanske rosenvatten. Vi fick också glass i stora lass, och det var vi ju tvungna att äta upp, så vi var minst sagt mätta efter denna måltid. Tur att vi promenerade så mycket som vi gjorde. 🙂
Kaser Al-Wali
Zoukak Al-Arbaeen, Al Jdaideh
Aleppo
+963 21 9911
Både Lonely Planet och folk vi mötte i staden sade att Beit Sissi var bästa restaurangen i stan, så första kvällen i Aleppo gick vi hit.
Vi detta laget hade vi kommit på att vi tyckte mezze var godare än bara en varmrätt vardera, men både och blev alldeles för mycket mat, så vi åt mezze tills vi var mätta istället. Både bra för magar och plånböcker! Fast det ska ju tilläggas att det är riktigt billigt att äta ute i Syrien.
Vi blev faktiskt lite besvikna på Beit Sissi. Det var nämligen bara västerlänningar därinne, och då känns det genast som en turistfälla. Det får såklart gärna vara västerlänningar på restaurangerna, det är inte alla syrier som har råd att äta ute, men jag föredrar en blandad crowd.
Maten var god, men höll inte lika hög klass som Naranj, men vi får ju skylla oss själv för att vi började med landets bästa restaurang. 🙂 Men de hade en rätt här, som vi inte såg på Naranj, och det var sujok; korv lindat i krispigt bröd. Riktigt gott! Även de risfyllda auberginerna var goda, men resten fick bara precis godkänt.
SujokFylld aubergine, påminde lite om vinbladsdolmar i smaken
Allt var dekorerat a’la 1970-tal med hackad isbergssallad, och det kändes som att restaurangen lever på sitt gamla goda rykte och har stagnerat numera. Synd, för det fanns potential.
Tabboulehn var inte lika god som Naranjs, denna var lite väl syrligHummus med kött
Efter några dagar i Damaskus åkte vi vidare till Aleppo i norra delen av landet. Aleppo är Syriens andra stad och andas mer historia än Damaskus.
Vi verkligen älskade staden. Det var lätt att hitta överallt, förutom kanske i den äldsta delen, och det var kul att bara spatsera omkring (spatsera, vilket gammalt härligt ord) i staden. Det var så vi ramlade över stadens bästa glasställe. När vi köpte street food gick vi på devisen ‘om stadens befolkning tycker det är bra så är det nog det’, och vid glasstället var det fullsmockat med folk!
Syrisk vanilj- och chokladglass
I Syrien (och såkert på andra ställen) använder man mald orkidérot som förtjockningsmedel, och liksom i glassen i Damaskus så smakade jag det i denna glass. Konsistensen på denna var dock mer som vanlig glass, mest lik italiensk gelato tyckte jag. Den var svalkande och god, men glass utan orkidérot är ännu godare. 🙂
Stadens sevärdheter som vi betade av var bland annat souqen (marknaden) som var ännu mer gammaldags än i Damaskus. I den delen av marknaden som hanterade mat, fick man se ungefär vad som helst i köttväg.
Marknaden var nästan som en labyrint, med en massa gångar hit och dit, och den sägs vara den mest authentiska marknaden i Mellanöstern. Och det kan nog stämma, den var allt annat än glam.
Vi besökte också det pampiga citadellet, som var hur stort som helst. Verkligen en upplevelse!
Den pampiga entrén.
Och den enastående utsikten.
Naturligtvis så åt vi en massa god mat här med. Staden är dessutom känd för din goda mat, men jag tycker de två restauranger vi åt på förtjänar egna inlägg, så fortsättning följer…
Andra dagen i Damaskus hade vi bokat en kulinarisk rundtur i huvudstaden. Jag ramlade över Damascus Forks hemsida när jag letade efter restauranger, och var bara tvungen att anmäla oss.
Tjejerna som driver företaget mötte oss vid vårt hotell och därifrån tog vi en taxi till den gamla staden där rundturen började på marknaden (souq). Trots att vi dagen innan ägnat flera timmar till att gå runt på marknaden, fick vi betydligt mer kött på benen med våra guiders hjälp. Gruppen bestod bara av mig och Christopher, vilket passade oss perfekt. Vi gillar inte gruppaktiviteter sådär i allmänhet, men för mat var vi redo att göra ett undantag. Våra guider var två tjejer i vår egen ålder som båda älskar mat. Den ena, som startat företaget, är mexikansk-amerikanska och hennes kollega kommer från Damascus.
Annorlunda glass med tuggmotstånd.
Första stoppet på marknaden var hos Bakdash, ett glasställe som legat på samma plats sedan 1890. Stället är omåttligt populärt över hela mellanöstern trots att de endast säljer en sorts glass. Det är inte vilken glass som helst dock, den görs för hand och slås med påkar för att få rätt konsistens. Den är liksom ‘tuggig’ (dålig översättning av chewy). Den smakar också annorlunda jämfört med glass vi är vana vid, för den har en söt, blommig (ja, faktiskt) eftersmak av mald orkidérot som används som förtjockningsmedel.
Den varma drycken smakade ungefär som vaniljsås
Förutom glassen fick vi smaka på en varm vit vätska som smakade lite som rinnig vaniljsås. Den var faktiskt godare än glassen, och något jag såhär i efterhand önskar att jag druckit mer av under semestern.
Tre sorters za'atar hos grossisten
Turen tog oss vidare till en kryddgrossist, där vi fick lukta på (och köpa) kryddor. Rummet luktade starkare av kryddor än en parfymavdelning luktar av parfym i ett varuhus, man blev nästan yr i huvudet. Vi ville köpa za’atar som är en populär syrisk kryddblandning bestående av bl.a. timjan och sesamfrön. De hade tre olika varianter som alla var goda på sitt sätt och när vi försökte bestämma oss för en, berättade de att de hade en egen personlig blandning som var en mix av alla tre. Denna var så otroligt mycket bättre än de andra, så vi blev väldigt nöjda med vårt inkö. Nästa stopp var i en källare där de gjorde kanderade mandlar i en cementblandare. Det luktade fantastiskt och dessa mandlar såldes runt om på marknaderna. Vi köpte med oss några hem och bjöd på våra respektive kollegor, och de gick åt som smör i solsken.
Här kavlas det!
Innan vi själva fick prova på att laga mat fick vi se en kock in action. Han arbetade i ett bostadområdes kollektiva kök, dvs det kök som lagar all mat vid stora fester i området. Han var riktigt duktig, och det var en fröjd att se honom kavla med en gigantisk kavel. Han lagade friterade smördegsknyten med ostfyllning som var helt fantastiska! Tyvärr har jag glömt namnet på dem, men de var to die for.
Fyllningen: ost och persilja, pedagogiskt visadHär friteras de små rackarnaYum!
Han gjorde i princip en syrisk version av smördeg, som han sedan rullade ut tunt, lade ut kluttar med ost och persilja med jämna mellanrum, lade över ett lager till av degen och skar sedan ut rutor runt om fyllningen, precis som när man gör ravioli. Dessa små paket friterades i olja tills de var gyllenbruna och krispiga på utsidan och ostblandningen smält inuti. Vi fick äta dem precis nyfriterade och det kommer alltid att vara ett kärt matminne för mig. Helt fantatsiskt gott!
På väg till hotellet där vi skulle få laga mat, stannade vi till och köpte street food vid ett hål i väggen. Killen hade en stor fin tunna med en eld inuti, som hade ett rundat lock, och därpå tillagade han våra snacks. Han lade på en rund bit deg, lite tomatsås och ost och när degen gräddats och osten smält rullade han ihop den till oss. Det fascinerar mig alltid att tre ingredienser tillsammans kan smaka så olika. Hur många rätter kan man egentligen göra av tomatsås, ost och deg? Säkert hur många som helst. Denna lilla rulle var frasig, varm och god och verkligen perfekt streetfood.
När vi väl kom fram till hotellet fick vi varsin varm fuktig handduk att fräscha upp oss med, och ett glas juice medan vi satte oss ner och vilade en stund. Mycket uppskattat och välbehövligt!
Det är roligt att laga mat!
Därefter traskade vi upp till köket på översta våningen där vi fick träffa vår glade kock. Dagens meny var fint utskriven på engelska så vi visste vad vi skulle laga, och tjejerna berättade att de ofta ändrar menyn efter säsong och råvarutillgång. Vi hade flera rätter som vi fick tillaga, bland annat fatoush, en jättegod sallad lika klassisk som tabbouleh; en linssallad med pastaremsor och granatäppelkärnor; en dip på chili och mald mandel; stekt spenat med syriska kryddor; kycklingpaket med ris inuti; och efterrätten som var mannagrynsknyten med rosenmarmelad. Till vår egenhändigt lagade efterrätt fick vi också prova något som påminde om sockervadd i smaken. Det var bara silkigare i konsistensen och inte klibbigt alls. Kändes som änglahår ungefär. Det var så annorlunda att jag var tvungen att köpa med mig lite hem.
Fatoushen blir serveradDen underbara linssalladen med pasta, granatäppelkärnor och arabiska krutonger (friterade bitar av flatbread/pitabröd)Kyckling och ris tillagat på annorlunda vis (jag kan visst rimma med) 🙂
Till fick vi prova två syriska viner, ett vitt och ett rött. Det vita vinet var lite väl surt och inte så gott, men det var roligt att prova ett lokalproducerat vin. Det röda från samma producent var dock gott, särskilt till mat. Vi fick även prova arak, den lokala spritsorten. Den smakar och serveras ungefär som fransk pastis, och serveras utspädd med vatten och is. Trots att den var utspädd var spritsmaken riktigt stark, och det var inget jag kunde njuta av på eftermiddagen. Även anissmaken kändes starkare än i pastis så jag hade nog fått spä ut den ännu mer för att njuta av den, eller så kan man ju låta bli. 🙂
Efterrätten: mannagrynsskapelser med rosenmarmelad och änglahårssocker
Vår kulinariska rundtur började vid 10-tiden och avslutades runt 16-tiden, och kändes väl värd de $65 den kostade per person. Det var tack vare denna turen som jag fick mer insikt i mellanösterns mat, och det är jag väldigt tacksam för.
Innan vi åkte till Syrien hade jag googlat restauranger, eftersom detta land är ett där det finns god mat (till skillnad från Egypten tydligen, som vi också funderat på att åka till). Och Lonely Planet verkar inte riktigt haj på det här med mat, så jag föredrog att göra min egen research. De flesta källor jag hittade på nätet var eniga om att Naranj var bästa restaurangen i Damaskus. Så första kvällen gick vi dit. Och vi blev verkligen inte besvikna.
Restaurangen ligger verkligen centralt, och när man går in står det någon och tar emot en direkt. Trevligt. Restaurangen är stor och har två avdelningar. Dels ett större rum till höger där man kan se in i köket, och en mindre avdelning till vänster med småbord vid fönstren. Vi hamnade i den mindre avdelningen och kunde se att det var blandat folk som gick hit. Några expats, affärsmän, tre arabiska yngre män och några japanska (?) militärer i full mundering. Inredningen fick i mörkt trä med vita dukar. Fräscht och fint.
Innan vi ens hunnit beställa dök det upp knaprigt bröd (typ knäcke) och två goda dipsåser: tapenade och en med paprika och chilli. Riktigt goda båda två.
Därefter beställde vi in lite blandade mezze eftersom det var vår första middag i Mellanöstern. Vi beställde allt det där som vi hade beställt hemma i London också, med några undantag. Och allting smakade såklart bättre här.
Först ut var tabbouleh som jag faktiskt testat att göra någon gång, men då var basen bulgur. Här är det örterna som är basen och salladen innehöll bara pyttelite bulgur. Riktigt fräscht och gott, och betydligt mycket mer smak än i de västerländska kopiorna.
Hommus kändes som en cliché, men vi var ju tvugna. Riktigt krämig och fin var den. I kanten på bilden ser ni arabiskt smör som jag träffat på i Turkiet också. Syrligt smör gjort på får- och/eller getmjölk. Ingen favorit faktiskt, men vi var ju tvugna att testa.
Marinerade grönsaker var också gott.
Men godast av allt var ändå deras baba ganoush. Jag älskar aubergine, och denna rätt var makalöst god. Det tyckte Christopher också, trots att han inte har samma fäbless för äggplanta. 🙂
God tvåa och alltså makalöst goda var dessa lammköttbullar med yoghurtsås. Väldigt annorlunda smak, men hur goda som helst.
Man hade ju kunnat nöja sig med bara mezze, och det hade vi nog gjort också om vi visst hur stora portionerna var. Men eftersom vi beställt varsin varmrätt fick vi ju sansa oss och lämna plats för dem. Ovan ser ni Christophers varmrätt; lamm i körsbärssås. Jag tyckte såsen var för sötsliskig, men han åt med god aptit.
Min varmrätt var lammkebab med mer aubergine. Supergott! Kandes lätt och nyttigt. Mums!
Trots att vi inte beställt någon efterrätt så tog middagen inte slut här, utan de bar in ett stort fat med färsk frukt och en jättestor platter med bakverk, typ bakhlava. Det var också riktigt gott, speciellt bakhlavan, många av de andra bakverken var inte tillräckligt söta enligt mig. Om jag ska äta efterrätt behöver det inte vara så mycket, men gärna sött eller ost, men inget mellanting.
Det var väl ingen dålig middag?! Nej, verkligen inte. Det var en perfekt sätt att börja upptäcka syrisk mat. Allting var vällagat, bra service och trevlig stämning. Inte särskilt dyrt heller, om man jämför med vad vi är vana vid. Jag tror kalaset ovan kostade runt 400 svenska kronor för två.
Vi började och avslutade vår vistelse i Syrien i huvudstaden Damaskus. När vi gick in från planet till flygplatsen undrade jag faktiskt om jag kanske hamnat fel, för flygplatsen verkade inte mycket större än Sturup. I passkontrollen fanns det olika köer, för araber, grupper och alla vi andra, och de kollade, dubbelkollade och trippelkollade så att vi inte hade några stämplar från Israel i våra pass eftersom de är i krig med dem, typ.
Vi anlände vid 23 på kvällen så vi tog bara en taxi till vårt hotell och sade godnatt. Nästa dag började vi med att byta hotell (tro inte på allt som står i Lonenly Planet!) och tog oss an staden. Redan då märkte man ju vissa stora skillnader med Europa, gatulivet och dofterna. Det fanns streetfood att köpa med 2 meters mellanrum ungefär, och folk försökte kränga vad som helst som gaturförsäljare. En kille hade bara en sak att sälja, en keyboard, och han satt och spelade lite för att få den såld. Dofterna var dels mat och vattenpipor, men också lite avlopp och annat som inte luktade helt gott. Men det har sin charm det med.
Vi började beta av en hel del sevärdheter som marknaderna (souqs), den stora moskéen, Azams palats och mer av den gamla delen av staden. Jag vill inte bli för långrandig, så ni får hålla till godo med bilderna när det gäller sevärdheterna.
AzamspalatsetUmayyadmoskén
Andra dagen i Damaskus hade vi vår lilla matrunda, som ska föräras med ett alldeles eget inlägg, och när vi var klara där tog vi en taxi till den nya delen av staden, som såg exakt likadant ut som i mitt huvud när jag har föreställt mig Mellanöstern: flerfiliga vägar kantade med palmer.
Hotellet!
När vi efter en veckas runtresande i landet återvände till Damaskus hade vi bokat en natt på ett 5-stjärnigt hotell, vilket var perfekt när man hamnat i en liten sandstorm tidigare på dagen och hade sand precis överallt. Vi checkade in som lodisar och såg ut som oss själva igen när vi gick ut för att äta middag. Hotellet var så underbart att jag vill göra lite reklam genom att länka till dem. Har aldrig fått så bra service någonstans, helt klanderfritt, och ni vet ju hur kräsen jag är. 🙂 Hotellet är ett av många boutique hotels i staden, och är ett renoverat damaskiskt hus, med en innergård i mitten med en fontän, dock med tak över, takterass och härligt lyxiga rum.
Tack snälla ni, för alla krya-på-hälsningar! Nu känns det lite bättre och jag hoppas verkligen att det håller i sig. Vill ju ha ork att stå i köket OCH jobba igen. Är på jobbet idag i alla fall, så vi håller tummarna.
När det gäller vår fantastiska resa till Syrien så har jag inte riktigt haft energi nog för att redigera bilderna, så jag börjar bakifrån och visar er vad vi köpte med oss hem.
Bakre raden visar chilipasta, rosenvatten och granatäppelmelass, kryddorna ni ser är hela torkade lime, hel kardemumma, malen saffran, chilipulver, sumak och zaatar (en kryddblandning innehållande sesamfrön och timjan)Christopher köpte en kopparkanna till kaffe och på vår matrunda fick vi kryddor i en fin ask. Tvål från Aleppo fick också följa med oss hem. Gjord på olivolja och lagrad i 8-10 år. Riktigt bra för den torkar inte ut händerna.
Håll tummarna för att magen ordnar upp sig snabbt som attan, så blir det en hel del om Syrien här framöver. 🙂
Matarkivet 
