Jag är inte den sortens restauranggäst som räknar Michelinstjärnor, men jag tycker Michelinguiden tjänar som en bra måttstock när det gäller restauranger. På lördagskvällen i Rom ville jag gå till en riktigt bra restaurang och mitt förstaval var Glass, som jag tyvärr inte fick bord på, men som tur var fick jag bord på mitt andrahandsval Antico Arco, i mysiga Trastevere.
Min kompis Fredrik rekommenderade en promenad i just Trastevere men efter att ha promenerat runt i staden hela dagen (2,5 mil) orkade jag faktiskt inte promenera på kvällen också. Så det får jag spara till nästa Romresa (för det lär bli en nästa).
Trots att jag åt själv, njöt jag verkligen av middagen och blev nog påpassad mest av alla bord. Personalen var jättetrevlig (och effektiv!) och maten mycket mycket god. Men liksom på andra ställen var portionerna på tok för stora för mig.
Måltiden började såklart med en amuse bouche; ljuvligt stekt makrill med zucchini och en lätt apelsinsås.
Förrätten jag fastnade för var en svampmousse med Karl Johan och yoghurt, pocherad gula och svart tryffel. Mycket, mycket gott!
Naturligtvis valde jag en pastarätt också; ravioli med havsaborre och skaldjursbisque. Själva pastan var helt perfekt, men trots att rätten var god var den kanske inte så fantastisk som jag förväntat mig. Fyllningen med bara fisk tyckte jag blev lite enformig och konsistensen inte som jag är van vid. Men samtidigt var det kul att prova något nytt.
Jag valde mellan tre kötträtter till varmrätten och lät servitören bestämma. Det blev råbiff (vilket jag älskar) men denna var både den största och den mest dekadenta jag någonsin skådat. Smaken på köttet var alldeles lagom balanserad, och ovanpå köttet balanserade färsk Karl Johan-svamp, tryffel (japp, jag gick all in denna helg) och riven anklever. Otroligt gott men också otroligt mäktigt. Jag orkade endast en tredjdedel, men gott var det och perfekt med det goda brödet till.
Trots att jag upprepade för servitörerna hur god maten var men att jag bara var (propp-)mätt, är jag inte säker på att de trodde mig, så de var gulliga nog att skicka in en miniefterrätt. Jag orkade inte hela den heller, men tiramisun (på decaf – så omtänksamt) var helt perfekt tillagad.
Det blev te och en paus till att smälta maten innan jag åkte tillbaka till hotellet, och under tiden som jag studerade mina medgäster lärde jag mig ett och annat om hur man äter i Rom. Jag såg människor som komponerade lustiga menyer av smakportioner och halvportioner pasta, lite soppa och en stor varmrätt. Det var jag alldeles för artig för att göra (att ens komma på tanken), men följden blev ju att jag inte orkade äta upp. Portionerna är nästan USA-stora här och det hade jag verkligen inte förväntat mig. Men efter att ha sett hur romarna själva beställde gjorde jag likadant och beställde en halvportion pasta nästa dag till lunch. Och tur var det för den var nästan för stor den med!
Antico Arco, Piazzale Aurelio, 7, 00152 Roma, Italy
Matarkivet 