London: tapas på Rambla

Sommaren är alltid hektisk för min del, särskilt som jag åker hem till Skåne mitt i allt, och det är tyvärr anledningen till att jag skriver om denna middag jag åt i slutet av juli först nu. 

Sista veckan i juli var extra busy eftersom både jag och min kompis Gaby fyllde år den veckan och det var mycket som skulle firas. På fredagen var det Gabys tur och efter världens skyfall lugnade vädret ner sig och bjöd på en fin kväll. Vi var dock trygga inomhus på Rambla, ett nytillskott bland Londons tapasrestauranger och vi var alla taggade att testa den catalanska maten vi hört så mycket om.

Vi började, som sig bör på någons födelsedag, med bubbel och cavan var riktigt god!

Sen beställde vi en rad med olika rätter att dela vid bordet. Som härligt skrynkliga padron peppers t ex.

Och fantastiskt goda croquetas med spenat och pinjenötter.

Och chorizo såklart!

Det blev som sagt lite av varje, även krispig friterad kronärtskocka med saffransaioli och den möraste av bläckfiskar med stekt vitlök och örtsås. Åh, vad jag älskar den här typen av mat!

Och en av favoriträtterna för kvällen var denna ostiga och härliga oxsvanscanelones med navat-ostsås och karamelliserad lök.

Födelsedagsflickan delade upp den systerligt, och det var nog tur för den var så god att vi nog kunnat äta en var, om vi inte delat på allt det andra goda.

Vi delade även på en hel bakad Navat-ost som vi doppade cruditéer och bröd i. Fantastiskt god!

Allra sist fick vi in de klassiska patatas bravas so var härligt krispiga! Maten var överlag mycket, mycket bra med några helt fantastiska rätter (bläckfisken, oxsvanscanelones och den bakade osten) men vi blev tyvärr lite besvikna på servicen. Vissa saker glömdes bort och vi fick påminna igen och igen. Efter två flaskor cava gick det inte att beställa en tredje för de hade inte fler kylda och vi fick be om vatten konstant eftersom ingen tittade till oss och fyllde på. Dessutom var personalen inte särskilt ursäktande, vilket såklart är extra tråkigt när detta var en födelsedagsmiddag!

Men maten var såpass bra att jag ändå gärna rekommenderar Rambla, men gå dit med gott om tid och ett avslappnat humör.

Rambla, 64 Dean St, Soho, London W1D 4QG

Annons

Sevilla: tapas på gourmetvis!

Om jag var tvungen att utnämna en av alla fina matupplevelser i Seville till den bästa, så hade nog min härliga lunch på Eslava vunnit. Men det hade varit väldigt svårt att välja.

Det som fick just denna upplevelse att sticka ut lite, på ett positivt sätt, var nog att jag kände mig så väl omhändertagen. Jag kom dit ensam, mitt i lunchrushen trots att jag trodde jag var tidig, och en snäll och lite flirtig (som många spanjorer) servitör hittade genast en plats åt mig i tapasbaren och serverade mig. Eftersom det var fullt med folk kändes det verkligen som att han gick out of his way för att få mig att känna mig välkommen.

Jag beställde ett glas vin och snabbt som ögat hade jag både det och en skål oliver framför mig. Att sitta i en överfull tapasbar och njuta av gourmeträtter och titta på folk är verkligen himmelriket för mig. Älskar att spana in vad andra äter så man ser vad restaurangens specialiteter är.

Det var lätt att se vilka favoriterna var och de började jag förstås med. Denna lågtempade äggula med boletus-sufflé och karamelliserad vinsås var helt magisk. MAGISK!

Hade velat beställa in en till men var orolig för att  jag inte skulle orka så mycket mer i så fall. En livsnjutares dilemma, helt klart. Men dela den i alla fall inte med någon, för tro mig, du vill ha en för dig själv – så ljuvlig är den.

Specialrätt nummer två var denna cigarr med brie och bläckfisk (!) – konstig kombo, helt klart, men det funkar! Mycket gott och (såklart) intressanta smaker.

Efter de två ganska färgstarka rätterna valde jag en lite mer lågmäld zucchini Charlotte med en vitlökssås. Fantastiskt god den med!

Vilken måltid! Varje rätt var fenomalt god på sitt helt unik och upplevelsen som helhet var sååå härlig. Det var alla rätt här; mat, stämning och service. Sugen på att boka en resa tillbaka nu så jag kan få uppleva detta en gång till.

Eslava, Calle Eslava, 3, 41002 Sevilla, Spain

Cape Cod: Black Cat Tavern i Hyannis

Första kvällen i Cape Cod åt vi på en av restaurangerna i hamnen i Hyannis; Black Cat Tavern, som verkade bra. Eftersom vi kört runt på udden hela dagen kom vi dit ganska sent, runt 21.30-22.00, och var sista sällskapet in.

Mitt i förrätten (som var i största laget) blev vi serverade varmrätten. Jätteirriterande, men eftersom restaurangen tömts på folk så sa vi inget, men åt snabbt så att maten inte skulle bli kall.

Men följande kväll, när vi åt på en annan restaurang (i vanlig middagstid för området, ca 18.30/19.00) hände samma sak. Först skickade vi tillbaka rätterna men när de kom in för andra gången fem minuter senare orkade vi inte bråka utan tog emot dem trots att vi inte hade hunnit äta upp förrätten.

Denna konstiga kultur (vem vill bli stressad på restaurang?!) verkade vara ett lokalt fenomen som vi inte direkt mötte med förtjusning, och det var riktigt synd eftersom vi tyckte om maten och gärna hade velat njuta av den i lite lugnare tempo. (Har någon av er varit med om något liknande eller vet varför det är såhär? Lämna i så fall gärna en kommentar.)

Men tillbaka till den goda maten. Till förrätt åt jag Ostron Rockefeller (dvs bakade ostron med spenat och ost och i detta fall även lufttorkad skinka), som var riktigt, riktigt goda! Sinead valde calamari och i riktig jänkaranda fick hon in ett helt berg. De var jättegoda de med och serverades med en chilidippsås. Jag hade nog hunnit äta två ostron och Sinead några bitar calamari när varmrätterna bars in. Min var bakade pilgrimsmusslor med en gräddig hummersås och bakad potatis. Också jättegott! Vad Sinead åt minns jag tyvärr inte eftersom jag mitt i stressen glömde fotografera hennes tallrik, men jag kommer ihåg att hon sa att det var gott, som tur var.

Mitt tips: Säg antingen ifrån om att ni vill ha en paus mellan förrätt och varmrätt när ni beställer, satsa bara på en varmrätt eller dela på någon förrätt så ni inte är jättemätta när varmrätten kommer.

Black Cat Tavern, 165 Ocean St, Hyannis, MA 02601, USA

Lunch vid kusten: Cruderia Al Porto, Cierva

Vår tredje dag i Emilia-Romagna körde vi till kusten och lunchade. Lustigt nog verkade som att alla italienare skulle just dit och äta lunch för det var nästan i princip omöjligt att hitta parkering. Så småningom lyckades vi hitta en lucka på en gata ca 15 minuters promenad från restaurangen. Men en promenad är bra, så det gjorde inget.

Vi började lunchen med en tallrik tunt skivad rå fisk, serverad med en gräsig olivolja och citronsaft. Det var tonfisk, lax, bläckfisk och två vita fiskar. Gott och fräscht!

Med de goda råa räkorna från gårdagskvällen i färskt minne beställde vi också in en tartar på råa röda räkor. Den serverades på strimlad endive med stekt vitlök och saffran. Gott men tyvärr inte fantastiskt (ja, vi hade höga förväntningar).

Restaurangen var proppfull med gäster och servispersonalen hade verkligen att göra, men i ca 45 minuter fick vi titta på medan alla andra runt oss blev serverade. Tyvärr hade de glömt oss, vilket var aningen irriterande eftersom vi var så hungriga. Till slut kom dock våra efterlängtade pastarätter.

Min ravioli med burrata i (genialisk idé!) serverades med stora räkor i en helt fantastisk tomatsås med både djup och sötma, samt körsbärstomater. Jag njöt av varenda tugga och önskar så att jag hade receptet!

Carolines bläckfiskbläckspasta med bläckfisk och bottarga (torkad riven fiskrom) var dock inte lika fantastisk. Den var helt OK, men det kan omöjligt ha varit samma kock som lagade våra rätter för de var på helt olika nivå. Denna pastan saknade verkligen umpf och det var lite av en besvikelse. Men vi blev i alla fall mätta.

Förutom desserterna på menyn gick en servitris omkring med brickor med minitiramisu och små bakverk och vi kunde helt enkelt inte motstå en liten tiramisu. Den var alldeles lagom stor och mycket god, men lite annorlunda då kakan inte var mjuk utan lite knaprig.

Jag är lite kluven till denna restaurang. Min ravioli var helt utomordentligt god och jag vill verkligen hit och äta den igen, men samtidigt tycker jag att det är tråkigt att Carolines pasta inte höll måttet, men jag är villig att ge Al Porto en andra chans. De var otroligt busy och potentialen finns ju där, jag bara önskar att alla rätter var så bra som den jag provade.

Al Porto, Lungomare D’Annunzio 2 – 48015 Cervia Ra, Italy

Ceviche och annat peruanskt på Ceviche, Soho

Många recept och restaurangrecensioner har fått vänta på sig lite, sen i höstas, men de är fortfarande högst aktuella. Det var bara lite för mycket att göra i höstas, både på jobb och fritid. Mycket besök, några resor och så vips var det jul. Så kändes det i alla fall.

Men tillbaka till restaurangerna. Jag och min flatmate Daisy testade Ceviche i Soho en fredagskväll under hösten. Vi gick dit efter jobbet (men inte så tidigt) och hade en underbar måltid. Peruanskt är fortfarande ganska hett, och det är verkligen mat helt i min smak; fräscha smårätter med lite hetta.

Vi började ju, såklart, med pisco sours och de var verkligen goda! Det blev vin till maten, men sen tog vi en drink till efter maten och då blev det ännu en pisco sour för min del och dessa var riktigt, riktigt bra!

Vi började med ostpuffar med kvitten, chili och gräddfil, de var helt OK men såhär några månader senare kan jag faktiskt inte förnimma smaken.

Ceviche däremot, den kan jag smaka på tungan om jag koncentrerar mig. Denna på havsaborre med chili, sötpotatischips och rödlök var riktigt god.

Dessa krispiga knyten med fläskkött, kryddor, chili och koriander var också riktigt goda, fyllningen var som pulled pork ungefär.

En av mina favoriter för kvällen var en andra ceviche, på knivmusslor med chili och gurkört. Mums!

Liksom dessa grillspett med galet mör bläckfisk och pepprig chorizo, med korianderpotatismos undertill. Fenomenalt gott!

Det behövdes ju lite grönsaker också, så vi beställde in grillad sparris med en chilimajonnäs. Gott! Och tyckte det passade bra till vårt urval av rätter.

All mat var riktigt god, men servicen kunde varit lite bättre i restaurangdelen. Men det är många bord, trångt i lokalen och hög ljudnivå så det är på sätt och vis förståeligt. Inredningen och stämningen gör verkligen att det känns som att man åkt till sydamerika för en kväll.

Ceviche Soho, 17 Frith Street, London W1D 4RG

Stekt bläckfisk med nudlar, kokosmjölk, lime, chili och mynta

Bläckfisk är en av mina absoluta favoritfiskar och särskilt då squid; den sexarmade med mjukare kött och mindre sugkoppar.

Här bjuder jag på en härlig rätt med mycket smak och lite hetta, nämligen äggnudlar i kokosmjölk toppad med stekt squid, chili, lime och mynta. Riktigt fräscht och gott!

Stekt bläckfisk med nudlar, kokosmjölk, lime, chili och mynta, 2 portioner

2 nystan äggnudlar

300 g bläckfisk, rensad och skivad

1/2 röd chili, hackad

1 vitlöksklyfta, pressad

1 tomat, hackad

1 näve hackad mynta

2 lime, zest och saft

200 g kokosmjölk

salt, peppar

Koka nudlarna enligt anvisningarna på förpackningen. Hetta upp en teflonkastrull med lite olja. Fräs tomathacket och hälften av chillihacket och häll sedan i kokosmjölken och låt koka upp. Smaka av med zest och saft från 1 lime, salt och peppar. Låt tjockna lite. Blanda med nudlarna och strö över lite mynta. 

Hetta upp olja i en stekpanna på hög värme, lägg i chilin och sedan bläckfisken och stek i 2-3 minuter. Pressa i vitlöken och sänk värmen. Pressa i saft från 1 lime och strö över mynta. Salta och peppra. 

Lägg upp nudlar i två skålar och servera med bläckfisken ovanpå. 

Bläckfisk med örtsmör och glasört

Helgen blev tyvärr inte som jag tänkt mig, eftersom förkylningen förvärrades. Men jag hade i alla fall ordentligt med mat hemma så den lilla energi jag hade i kroppen lades på matlagning. Något fick jag ju göra för att muntra upp mig. 

I lördags blev det denna löjligt enkla och somriga rätt med bläckfisk (som jag hade i frysen), glasört och ett enkelt, men otroligt gott, örtsmör.

Glasört  är kanske lite svårt att få tag på hemma, men det går att plocka längs med vissa stränder och det borde finns i välsorterade matbutiker i alla fall i landets större städer. Hoppas jag i alla fall. Här går det att köpa i de flesta matbutiker.

Bläckfisk med örtsmör och glasört, per portion

80 g glasört

120-150 g bläckfisk, antingen bara tuberna eller babysquid med tentakler och allt

salt, peppar

Örtsmör med lime:

50 g rumsvarmt saltat smör

3 msk hackade örter, jag använde mynta och persilja

1/2 tsk rivet limeskal

lite mald svartpeppar

Rör ihop örtsmöret och ställ åt sidan. Rensa bläckfisken och skiva tuberna i ringar. Stek hastigt i lite neutral olja på hög värme. Salta ytterst lite och peppra som vanligt. 

Koka eller ånga under tiden glasörten ca 2-3 minuter. Låt rinna av. Salt behövs ej;den är salt i sig självt. 

Servera med en limeklyfta och lite gott bröd att suga upp smöret med. 

Bläckfisk med chorizo, cannellinibönor, spenat och aioli

Jag hämtar matinspiration lite varstans ifrån, men mycket från restaurangbesök, och denna rätt är nästan rätt och slätt ett plagiat på en rätt jag åt på Terroirs i oktober. Jag blev så förtjust i kombinationen chorizo och bläckfisk att jag tänkt efterskapa något liknande alltsedan dess.

 

I originalet på Terroirs var det kikärtor istället för mina magvänligare (för min konstiga mage alltså) cannellinibönor, men det passar lika bra med båda. Och detta är verkligen perfekt bjudmat, allt åker ner i samma panna och serveras med aioli och frasigt bröd. Och såklart ett glas vin!

Bläckfisk med chorizo, cannellinibönor, spenat och aioli, 4 portioner

400 g bläckfisk, skivad

150 g chorizo, skivad

1 burk (400g) cannellinibönor, avrunna, eller torkade som du blötlägger och kokar själv

250 g färsk spenat

olja till stekning

1/2 citron, saften

salt, svartpeppar

Till servering:

lite hackad persilja

aioli (se nedan)

gott bröd

Stek chorizon i olja. Tag ur pannan men behåll oljan och stek bläckfisken på hög värme några minuter. Lägg tillbaka chorizon och häll i bönorna. ‘Stek’ spenaten i lite olja så den mjuknar i en kastrull och tillsätt. Pressa i citron och salta och peppra. Servera!

Aioli, 4 portioner

1 äggula, rumstemeratur

150 ml neutral olja

1/2 citron, saften

salt, vitpeppar

1 vitlöksklyfta, pressad

Lägg gulan i en bunke och vispa kontinuerligt. Tillsätt oljan droppvis i början och sedan i en smal stråle. När majonnäsen tjocknat tillsätt citronsaft och fortsätt sedan tillsätta oljan under vispning. Pressa i vitlök, salta och peppra. 

Opera Tavern, återigen

I söndags var ju Emma & Claes här och för att få ut mycket av dagen begav vi oss in till stan vid 10-tiden på morgonen och promenerade lite i Westminster, innan vi gick vidare till National Gallery vid Trafalgar Square där det är gratis att gå in. Vi bockade av de mest kända tavlorna såsom Van Goghs Solrosor, några Monet-tavlor, ett självporträtt av Rembrandt och lite annat. Jag gillar verkligen detta museum, men minst lika mycket för den fina takutsmyckningen och mosaikgolven som för konsten.

Vi strosade sedan bort mot Covent Garden och Opera Tavern där vi skulle äta lunch. Varje kväll är det fullbokat, men söndag lunch var det ungefär halvfullt. Vi fick sitta på nedersta våningen och det var mysigt, tidigare har jag bara suttit på andra våningen.

Vi frös och var hungiga och därför blev vårt menyval aningen oortodoxt för en tapasrestaurang, vi gick direkt på den varma maten men avslutade med en bit ost.

Allra först, för att stilla hungern lite, åt vi grillat bröd med alioli sedan fick vi in de första rätterna.

Jag och Claes valde varsin minibugare med fläskkött och anklever, för de är så otroligt goda.

Emma valde istället rökt makrill med fänkåls- och äppelsallad med stekt chorizo. Riktigt gott!

Efter dessa första rätter kunde vi lugna oss lite och vi delade på bläckfisk (med bläck) och tomatiga cannellinibönor till, riktigt gott. Mjälla smaker men de kompletterade varandra perfekt.

Näst på tur var tunt skivad biff med härligt len rotselleripuré, brysselkål och rödkål.

Patatas bravas med två dipsåser (alioli och en paprikadip) var goda och precis det vi förväntat oss.

En fräsch sallad på inlagd svartrot med hyvlad tryffel och rotfruktschips var riktigt fräsch och god. Riktigt kul med en såpass annorlunda sallad.

Vid detta laget var vi mätta med fortfarande lite sugna på något så vi beställde in en omgång bröd till och en hårdost från Menorca som hette Mahon. Den var gjord på komjölk och påminde lite om en pecorino i konsistensen. Riktigt god.

Eftersom det var söndag lyxade vi dessutom till det med en flaska vin, det får man ju om det är semester!

Fylld bläckfisk a’la Gitto

Som många med mig, är riktigt jag förtjust i Taffel-gänget som har hjärnkoll på det här med mat, och detta recept hittade jag hos bästa Gitto för ett tag sedan.

Jag lagade till det i förra veckan, en kväll ganska sent, för Christopher jobbade länge. Det passade på något vis att äta denna rätt vid 22-tiden, då den har spanskt urprung, och det är normal middagstid i Spanien.

Bläckfisken blev väldigt god, och det var riktigt roligt att tillaga rätten, lite lagom pilligt sådär! Jag beräknade två bläckfisktuber per man, men det var i mesta laget, Christopher orkade precis sina två, och jag som åt de minsta tuberna orkade endast en och en halv. Gittos recept är gjort för 6-8 tuber, så jag halverade hela receptet förutom såsingredienserna. Jag tillsatte också en skvätt balsamvinäger till tomatsåsen, bara för att det blir så himla gott. Till serverade jag vitt bröd att doppa i såsen (ett måste!) och en sidosallad med ruccola och fetaost. En lyckad måltid jag tackar Gitto för! Här hittar ni originalreceptet.