Klassiskt vs. modernt, hur tänker ni där? Jag tänker att det ena inte kan existera utan det andra. Att båda behövs och båda förändras. Det som en gång var modernt blir klassiskt. Moderna klassiker först, men ändå. Inget är statiskt.
Därför älskar jag kontrasterna. Att ena stunden titta på konst från 1500-talet för att i nästa stund gå till Tate Modern och titta på modern konst som jag inte ens förstår. Men det viktiga är intrycken. Och skillnaderna. Och känslan.
Det tycker jag stämmer in på mat med. Mat förmedlar känslor. Av trygghet, flärd, mod… you name it.
I Seville finns hela registret när det gäller tapas; ställen där tiden tycks ha stått still i decennier, kanske t o m sekel, och så nytida molekulär gastronomi med allt vad det innebär. Jag testade både och. Och kom fram till att när jag behöver vila från de moderna intrycken så söker jag mig tillbaka till det klassiska. Där man känner sig trygg och vet vad man kan förvänta sig. Enkel mat. Mindre krusiduller och drama. Men fortfarande bra och god mat.
Casa Placido bjuder på just precis det. Och massvis med charm, trots att menyn är laminerad. Men t o m det kan ha sin charm i rätt mijlö.
Jag fick ett bord direkt och beställde genast in ett glas svalkande Albarino. Medan jag ponerade om jag skulle testa en sherry, men lät bli eftersom det är Albarinon jag känner mig trygg med. Sherry kan jag nämligen inget om.
Sen beställde jag in andra trygga saker, som Jamon Iberico. Tryggt, men framförallt gott. Jag kan äta denna fabulösa skinka varje dag utan att tröttna.
Sen tortilla, för skåningen i mig ville ha potatis. Det tycker både magen och gomen om. Väldigt generös portion. Så generös att jag faktiskt inte beställde in någonting mer. Spartanskt kan tyckas, men precis vad jag ville ha denna kväll.
Ibland är det enkla att föredra. Och då kan man verkligen njuta av det.
Casa Plácido, Calle Mesón del Moro, 5, 41004 Sevilla, Spain
Matarkivet 