London: fantastisk pasta på Sorella

Vissa restauranger bara har det, inte sant?! Det där som är så svårt att sätta fingret på vad det egentligen är, men som gör att man direkt gillar ett ställe. Bara sådär. Utan att riktigt veta varför. Som kan jämföras med karisma hos människor du nyss mött eller en kemi där man bara klickade med någon.

Jag och mitt sällskap klickade nämligen direkt med Sorella, och ändå gick jag dit med ganska höga förhoppningar. Som genast infriades.

Lite spontant bokade jag bord samma dag för vi var sugna på en god middag ute och jag var nyfiken på Sorella. Tacksamt nog litar min omgivning på mina restaurangrekommendationer!

Menyn består av en del smårätter, och några varmrätter, som med fördel delas. Vi började med bröd och olivolja att doppa det i, och det var gott och stillade hungern precis som vi ville. Så att vi kunde äta nästa rätt i lite lugnare tempo; nämligen denna förträffliga hemmagjorda ricotta med den lenaste ärtpuré och smaksatt olja. Fantastiskt gott!

Sen gick vi direkt på pastan – det vi (i alla fall jag) kommit hit för. Sorella’s tagliatelle med ragu var gudomligt god.

Långlagad smakrik ragu med svamp, jordiga smaker och silkig pasta var ren perfektion. Sååå gott!

Och nästa pastarätt var t o m ännu godare och i princip mina drömmars pasta. Perfekt tillagad linguine med moreller, ost och tryffel. Magiskt gott!

Och kvällens bästa rätt enades vi om. Jag hoppas denna stannar på menyn för evigt!

Efter pastan pausade vi en lite stund innan varmrätten kom in. Man behöver verkligen inte varsin, utan att dela en på två är fullt tillräckligt.

Vi beställde in tork som var perfekt tillagad och severades med mangold och en god sky.

Till det åt vi de krispigaste potatisarna jag någonsin ätit. Mycket goda, men också mäktiga. Fisken var också god men det var pastan som verkligen stod ut av rätterna vi åt. Nästa gång (för hit kommer jag att gå igen, var så säker!) satsar jag nog bara på förrätter (ricottan var farligt god) och en pasta till, för såhär bra pasta finns långt ifrån överallt.

Sorella, 148 Clapham Manor St, London SW4 6BX

Annons

London: New York-italienskt på Hai Cenato?

Jason Atherton fortsätter att expandera sitt Social-imperium och senast i raden är en New Yorkig italiensk restaurang i Nova vid Victoria, detta nya område där jag redan testat två restauranger.

Jag gick hit med mina vänner Helen och Pete och deras son Eddie tidigt en söndagskväll efter att vi kollat in dinosaurierna på National History Museum, fikat på världens bästa eclairer och hängt lite vid Buckingham Palace.

Hai Cenato? (som betyder ”Har du ätit midddag?”) känns definitivt New Yorkig och består av en restaurang på bottenplan och en schysst bar på övre plan. Menyn erbjuder smårätter, pizza, pasta, varmrätter och sides och det finns definitivt något för alla. Barnmenyn var också bra och dessutom äter barn gratis på söndagar.  Det är inte så ofta jag äter ute med barn men kul att ”testa” en restaurang på det viset med.

Eddie valde från barnmenyn pasta med tomatsås och riven parmesan. Enkelt men riktigt gott!

Helen och jag valde båda corzetti-pasta med bolognese, salvia, brynt smör och riven Berkswell-ost. Riktigt gott det med! Såsen var riktigt god men mycket mäktig, så det hade faktiskt inte skadat med lite mer pasta, men vi hade även beställt in krossad potatis som var fantastiskt goda till bolognesesåsen, så det gick ingen nöd på oss.

Pete åt en ljuvlig risotto med ärtor, bondbönor och krabba som var helt perfekt i konsistensen.

Vi var naturligtvis mätta efter allt detta men beställde ändå in efterrätt för vi var sugna. Jag fall pladask för brioche med salt karamellglass, men jag hade inte förväntat mig en hel briochebulle modell hamburgerbröd med tre kulor glass! Det var jättegott men även med amerikanska mått mätt är detta en monsterdessert och kändes inte riktigt Jason Atherton. Men en minivariant med en kula hade suttit perfekt för kombinationen av smörig brioche och saltsöt karamellglass var klockren.

Helens choklad- och kaffefondant med creme fraiche, puffat ris och karamell var lite mer vad vi förväntat oss och ljuvligt god.

Vi hade en riktigt trevlig middag här, men det var tyvärr lite saker som inte var perfekta; långsam service, jag fick in ett glas avslaget prosecco och fick be om nytt etc. Man förväntar sig bättre av en duktig och känd kock, och jag är säker på att han förväntar sig att allt ska vara perfekt av sin personal. Så jag hoppas att det var ny personal som nu lärt sig allt och har stenkoll för jag gillade verkligen Hai Cenato? och vill gå hit igen.

Jag hann faktiskt gå hit igen innan jag publicerade inlägget, och denna gång var det jättebra (men avslappnad) service och fullsatt. Jag var där mer min kompis Nick och åt pizza och drack vin och jag kan verkligen rekommendera pizzorna – GRYMT goda!

Hai Cenato?, 2 Sir Simon Milton Square, London SW1E 5DJ

Recept: Cacio e pepe

Cacio e pepe, denna himmelska rätt, bestående av endast pasta, pecorino och svartpeppar (och lite av pastavattnet) har jag länge velat lära mig att laga. Jag trodde att jag kanske skulle behövs boka en matlagningskurs i Italien för att få lära mig knepet, men det behövdes inte. Matskribenten Felicity Cloakes beskrivning var så bra att jag faktiskt känner att jag kan laga cacio e pepe efter blott ett försök (!).

Detta kommer jag att laga många fredagskvällar framöver, det kan jag lova er. Och när ni köper pecorino; unna er en riktigt bra sådan för det är där smaken sitter. Jag köpte min från Natoora.

Cacio e pepe, 2 portioner

Översatt från och anpassat efter Felicity Cloakes recept.

Cacio e pepe är och ska vara pepparstark men jag tyckte inte att man behövde använda riktigt all peppar i receptet för att uppnå den effekten.

2 tsk svartpepparkorn

200 g spaghetti 

80 g pecorino romano, rumsvarm och finriven 

Rosta svartpepparkornen i en het torr stekpanna tills de doftar gott. Stöt med mortel. 

Koka upp saltat vatten i en stor kastrull och lägg i pastan; den ska täckas med vatten men inte mycket mer än så. Rör om någon gång under tiden pastan kokar. Efter ca 5 minuter, häll upp 250 ml av kokvattnet i en stor skål och låt det svalna något.

Häll av pastan och låt svalna någon minut. Lägg under tiden den finrivna osten och det mesta av pepparn i en stor tung skål eller kastrull och vispa i pastavattnet lite i taget så att det först bildas en massa som sedan tunnas ut till en sås liknande bechamel i konsistensen. Häll i pastan i såsen och blanda energiskt. Tillsätt mer vatten så att såsen täcker varenda spaghettistrå. Lägg upp i skålar och strö över lite mer peppar. Servera genast! 

 

 

New York: Emilio’s Ballato

När min kompis Sinead och jag anlände till New York hade vi inte bokat mycket mer än hotellet och flygbiljetten tillbaka. Det var den mest oplanerade resa jag någonsin varit på men det var också otroligt befriande att bara ta dagen som den kommer.

Första kvällen blev vi inte klara att gå ut och äta förrän ganska sent, men det var bra, för då fick vi plats på Emilio’s Ballato, en italiensk restaurang som matskribenten Diana Henry hade rekommenderat i The Telegraph.

Inredningen var härligt sunkmysig och den lilla restaurangen var full med människor som åt och drack. Vi gjorde såklart likadant och beställde in vin, förrätt och varmrätt. Sinead valde calamari och fick in en gigantisk portion med krispiga bläckfiskbitar.

Jag smakade de gratinerade hjärtmusslorna som också var riktigt goda.

Till varmrätt valde vi båda pasta; Sinead Penne all’Arrabbiata…

…medan jag valde spaghetti med färsk tomatsås. Allt var gott och vällagat med enkla råvaror, och trots att inget var gav wow-känsla är det ändå en restaurang jag rekommenderar, för stämningen, New York-känslan och maten sammantaget.

Emilio’s Ballato, 55 E Houston St, New York, NY 10012

Middag på Posto Pubblico, Hong Kong

Extranatten i Hong Kong kom aningen oväntat då flygbolaget hade överbokat flyget (grr!!) och vi fick vänta med att åka till Siem Reap tills nästa dag. Så efter att ha checkat in på ett flygplatshotell lade vi ersättningen från flygbolaget på prosecco och middag (det var ju trots allt lördag). Det blev italienskt på ett ställe i Soho som vi fastande för när bvi gick förbi; Posto Pubblico.

Efter en liten antipastitallrik som huset bjöd på valde vi båda varsin pasta. Ros överst, med calamari och lite hetta medan jag tog linguine med hjärtmusslor. Båda var fräscha och goda.

För att få i oss lite grönsaker beställde vi in stekt zucchini och aubergine med parmesan, vilket var gott men det var myyycket parmesan och olja, så inte de nyttigaste grönsakerna jag ätit.

Posto Pubblico är en trevlig liten restaurang med fräsch mat så skaldjur passade oss bra, särskilt med tanke på hur mycket fläskkött som väntade i Kambodja och Vietnam!

Posto Pubblico, G/F, 28 Elgin Street, Central, Hong Kong

Middag på Bocca di Lupo, Soho – ett kärt återbesök

För några veckor sedan var det avskedsmiddag för ännu en amerikansk vän som nu njuter av solen i Californien istället för regn och kyla i London. Kul för henne men tråkigt för oss. Stället Phuong valde till avskedsmiddagen är en av minafavoritrestauranger i stan; mysiga Bocca di Lupo i Soho.

Vi började (såklart) med bubbel; Bocca’s egen prosecco var riktigt god! Vi fick också in bröd och oliver och gräsig olivolja att doppa brödet i.

Sen gick vi loss på en massa goda förrätter. Först calamari på baby squid med tentakler och allt – riktigt gott!

Vår servitör rekommenderade crescentine, friterade flatbreads, med cream cheese och laxrom som var löjligt goda!

Stekt lammbräss med kronärtskocka har jag ätit tidigare och det var precis lika gott denna gång. Mjuk och fin bräss med krispig yta och knaprig kronärtskocka är grejer det.

En tallrik crudo med tonfisktartar, ljuvligt söta räkor med apelsinskal och finfin pilgrimsmussla. Särskilt räkorna är en favorit!

Sen var det dags för primi och pasta. Vi delade på några stycken och denna gnocchi med ramslökspesto och mozzarella var alldeles ljuvlig, det var vi helt eniga om.

Tortellonin med prosciutto och ostig sås var också riktigt god.

Men orecchiette med n’duja, rödlök och tomat var out of this world. Hett, krämigt och syrligt i perfekt kombination.

Som avslutning delade vi på ugnsrostad pumpa med parmesan…

… och fullkomligt delikat saltimbocca (den var godare än vad den ser ut om man säger så) och krämig polenta. Så otroligt, otroligt gott! Efterrätt orkade vi inte efter allt detta och en flaska zestigt vin, men det behövdes inte heller.

Bokstavligen sista kvällen med gänget… Men vi ses nog snart igen!

Bocca di Lupo, 12 Archer Street, London W1D 7BB

Middag på Mele e Pere, Soho

Jag ville fira min födelsedag med mina tjejkompisar och god men oprententiös mat och Mele e Pere hade precis det. Dessutom hade de prosecco på fat för endast £4 glaset och det gör ju vem som helst glad.

En i gänget var dessutom glutenintolerant och de trixade och ändrade rätterna för att anpassa dem till henne, sånt gillar vi.

Efter lite bubbel i baren (som är otroligt mysig och värd ett besök bara den) satte vi oss till bords och delade på flera olika förrätter. Bl.a. två stycken burrata med olika tillbehör, ricotta med ärtor och bondbönor, bläckfiskspett, melon och San Daniele-skinka, vitello tonnato samt gnocchi med speck och parmesan.

Burrata med tomatsås

Bläckfiskspett med potatis och god puré

Ricotta med ärtor och bondbönor

Min tallrik med diverse gotter

Varmrätterna var lika lockande som förrätterna och vi hade lite svårt att bestämma oss, men till slut valde några av oss deras carbonara som var en intressant variant med ravioli, dock otroligt god.

Resten av oss provade hummerrisotton som var fantastiskt god den med! Detta var den lilla portionen och som ni ser var den generöst tilltagen och serverades med rikligt med hummerbitar.

Detta är ett sådant ställe som jag aldrig tycker att man kan få för många av. Där maten är god, priserna rimliga, servicen trevlig och stämingen avslappnad.

46 Brewer St, Soho, London W1F 9TF

Lunch på Massimo, West End

Bara någon gata från kontoret ligger ett fint femstjärnigt hotell med två restauranger och när vi upptäckte att den ena restaurangen, Massimo, gav 50 % rabatt på maten med Tastecard var vi några stycken som gick dit på lunchen. Det råkade dessutom vara min födelsedag den dagen, så det passade bra.

Som förrätt valde de flesta av oss rå pilgrimsmussla med vaniljsalt och apelsin som var otroligt god och frisk i smaken. Ria som inte är förtjust i råa skaldjur valde bakade tigerräkor som också var mycket goda.

Som varmrätt valde vi alla pasta, två valde linguine med krabba och tomat som jag också valde mellan…

…men jag satsade till slut på spaghetti carbonara med lättbakat ägg och tryffel. Jag är svag för krämig äggula och tryffel men tyvärr blev jag lite besviken på denna rätt. Carbonaran var god men alldeles för mäktig med en massa olja i botten och dessutom var den aningen för salt. Linguinen var helt klart det bättre valet.

Jag måste erkänna att jag blev lite besviken på carbonaran och den drog verkligen ned betyget. Förrätterna var fantastisika men pastarätterna klart ordinära. Bra service väger upp något, men det är trots allt maten som är det viktiga. Jag är dock beredd att ge restaurangen en chans till eftersom kollegor och vänner har ätit otroligt god pasta här innan. Stay tuned. 

Massimo, 10 Northumberland Avenue, London WC2N 5AE

Lunch på Bocca di Lupo, Soho

Min kollega Caroline och jag kan prata restauranger i timmar. Och när vi häromdagen pratade om en restaurang (där jag tänkte fira min födelsedag) ledde det till att vi pratade om en annan restaurang, insåg att ingen av oss ätit där men att vi båda var dying to go. Så vi gjorde slag i saken och gick dit.

Stället i fråga heter Bocca di Lupo; en välkänd italiensk restaurang i stan med gott renommé och otroligt god mat. Så god att jag flera dagar senare kan förnimma smakerna av denna fantastiska måltid.

Deras meny är indelad i flera kategorier och förutom en kort beskrivning av rätterna står det också vilken region i Italien rätten härstammar från. Med de flesta rätter kan man välja en stor eller liten portion och vi valde konsekvent de små så att vi kunde dela på allt och provsmaka så många rätter som möjligt.

Vi började naturligtvis med bröd; dels en focaccia med karamelliserad lök och ett vitt surdegsbröd, samt oliver.

Sen följde sicilianska råa räkor som var naturligt söta i smaken och fräscht smaksatta med apelsinskal. Trots att jag i vanliga fall föredrar citron eller lime som smaksättning framför apelsin var dessa helt fantastiskt goda och smaksättningen helt perfekt. Portionen var mycket generös och det var tur eftersom man kan äta många av dessa små rackare utan att bli mätt.

Jag kan aldrig motstå fyllda friterade zucchiniblommor och det kunde inte Caroline heller, så vi åt varsin ljuvlig skapelse fylld med ansjovis och mozzarella.

Tunt skivad stekt squash med chili, vitlök och persilja var också ett fräscht inslag. Den var lite chilistarkare än väntat men mycket god.

Grillad lammbräss och kronärtskocka på spett med olivolja och citron var också fantastiskt god. Brässen var mjäll och smälte i munnen och skockorna fulla av smak.

Ytterligare en fullträff var linguine med mörkt krabbkött och tomat. Krämig utan att vara tung och fantastiska smaker i munnen.

Bocca di Lupo imponerade verkligen och är lika fantastiskt bra som Zucca. Men några saker talar mer för Bocca di Lupo; dels läget pch dels plockmaten på menyn. Jag tycker om att äta långsamt från flera rätter.

Bocca di Lupo,12 Archer Street, London W1D 7BB

Pappa al pomodoro med burrata

Italiensk bröd- och tomatsoppa är en favoriträtt som det tagit mig ett bra tag att laga själv. Trots att detta är en varm och mycket rustik måltid som känns lite höstig tycker jag inte att man kan laga rätter där tomater har huvudrollen när det inte finns bra tomater att tillgå. Visserligen ingår det också konserverade tomater i soppan, men det är de ugnsbakade färska som gör denna soppa så god.

Och soppa och soppa förresten, det är det ju, men en oerhört fast sådan. Mera i konsistensen som gröt ungefär. Det kanske låter läskigt men det är fantastiskt gott.

Det viktigaste är som sagt de färska tomaterna, men också en god olivolja och ordentligt bröd är viktigt. Undvik gärna torrt formfranska och satsa på en överbliven bit surdegs- eller lantbröd istället.

Att servera burrata till passar utmärkt och gör hela rätten lite somrigare (en idé jag norpat från favoritrestaurangen Zucca). Burrata är en ljuvligt krämig mozzarellasläkting som med sin kalla, lena smak passar utmärkt till de lite mer bitande smakerna i soppan.

Pappa al pomodoro, 2-3 portioner

2 medelstora tomater

4 små vitlöksklyftor

1 bunt basilika

3-5 msk olivolja av bra kvalitet

salt och svartpeppar

400 g krossade tomater på burk

2 dl vatten

200 g torrt vitt bröd 

Att servera till: burrata

Klyfta tomaterna och hacka hälften av vitlöken och lägg i en ugnsfast form tillsammans med en tredjedel av basilikan. Ringla över 1 msk olivolja, salt och peppar. Skjutsa in i 200C ugn i 20 minuter. 

Hacka under tiden ytterligare en tredjedel av basilikan och resterande vitlök. Fräs i 1 msk olivolja i en kastrull/gryta någon minut. Tillsätt krossade tomater och vatten. Låt koka upp och låt sjuda i 15 minuter. 

Bryt brödet i bitar och blanda i soppan. Låt koka ca 5 minuter. Tillsätt sedan de ugnsbakade tomaterna (olivolja och allt från formen) och blanda väl. Ta av värmen, blanda i lite olivolja till och smaka av med salt och svartpeppar. Lägg upp och garnera med resterande hackad basilika och kanske ytterligare lite olivolja. Servera varm med kall burrata till.