Recept: Cacio e pepe

IMG_8607.JPG

Cacio e pepe, denna himmelska rätt, bestående av endast pasta, pecorino och svartpeppar (och lite av pastavattnet) har jag länge velat lära mig att laga. Jag trodde att jag kanske skulle behövs boka en matlagningskurs i Italien för att få lära mig knepet, men det behövdes inte. Matskribenten Felicity Cloakes beskrivning var så bra att jag faktiskt känner att jag kan laga cacio e pepe efter blott ett försök (!).

Detta kommer jag att laga många fredagskvällar framöver, det kan jag lova er. Och när ni köper pecorino; unna er en riktigt bra sådan för det är där smaken sitter. Jag köpte min från Natoora.

IMG_8615.JPG

Cacio e pepe, 2 portioner

Översatt från och anpassat efter Felicity Cloakes recept.

Cacio e pepe är och ska vara pepparstark men jag tyckte inte att man behövde använda riktigt all peppar i receptet för att uppnå den effekten.

2 tsk svartpepparkorn

200 g spaghetti 

80 g pecorino romano, rumsvarm och finriven 

Rosta svartpepparkornen i en het torr stekpanna tills de doftar gott. Stöt med mortel. 

Koka upp saltat vatten i en stor kastrull och lägg i pastan; den ska täckas med vatten men inte mycket mer än så. Rör om någon gång under tiden pastan kokar. Efter ca 5 minuter, häll upp 250 ml av kokvattnet i en stor skål och låt det svalna något.

Häll av pastan och låt svalna någon minut. Lägg under tiden den finrivna osten och det mesta av pepparn i en stor tung skål eller kastrull och vispa i pastavattnet lite i taget så att det först bildas en massa som sedan tunnas ut till en sås liknande bechamel i konsistensen. Häll i pastan i såsen och blanda energiskt. Tillsätt mer vatten så att såsen täcker varenda spaghettistrå. Lägg upp i skålar och strö över lite mer peppar. Servera genast! 

 

 

Krispig gnocchi med sidfläsk, ruccola och pecorino

IMG_3592

Igår skrev Gitto ett fantastiskt bra inlägg om hållbarhet för mat och om att ta tillvara rester, som jag tycker alla ska läsa. Och detta inlägg fortsätter på samma tema.

Detta är nämligen i alla högsta grad en resträtt. Gnocchisarna gjorde jag för någon vecka sedan, blancherade och frös in. Upptinade behövde de bara en runda i stekpannan tillsammans med smör, salt och peppar för att bli härligt krispiga på utsidan. Innan de åkte ner i stekpannan hade jag finhackat och stekt sidfläsk knaprigt, som jag fick över när jag gjorde Tartifletten (även det bodde i frysen ett tag). Och slutligen några nävar ruccola som behövdes äta upp och ett generöst regn av finriven pecorino.

Slutresultatet blev en riktigt god tallrik mat som inte alls känns som tråkiga rester. Faktum är att jag tycker att knaperstekt gnocchi är snäppet bättre än nygjord, och det är ren och skär tillfredställelse för mig att laga något gott av det jag har i kyl, frys och skåp. Jag verkligen avskyr att kasta mat, och gör det väldigt sällan. Jag utgår alltid från vad jag har hemma som behöver användas upp när jag planerar vad jag ska äta, och jag fryser allt som går att frysa.

Allt bröd förvaras i frysen, liksom dagsgammalt bröd som jag kör till smulor i matberedaren innan jag fryser det, det är bara att fylla på den påsen/burken efter hand. Slattar av tomatsås fryses in, liksom en bit hårdost om jag ska på semester och vet att den inte kommer att vara fräsch när jag kommer tillbaka. Kakor går utmärkt att frysa och så samlar jag kycklingskrov tills jag har tillräckligt för att göra buljong. Om jag inte använder upp all buljongen fryses den med.

Ni ser ju, frysen är er bästa vän! Jag har själv skrivit ett inlägg om hur man får maten att räcka längre, som ni hittar här.

Krispig gnocchi med sidfläsk, ruccola och pecorino, 1-2 portion

1/2 sats överbliven gnocchi

100-125 g sidfläsk eller bacon, hackat

en rejäl klick smör

salt, peppar

1-2 nävar ruccola

finriven pecorino till servering

Stek fläsket krispigt på medelvärme i en stekpanna. För över fläskbitarna till en tallrik. Tillsätt smöret till fettet i pannan och stek gnocchisarna krispiga. Lägg tillbaka fläsket och rör ned ruccolan så den mjuknar. Salta och peppra. Lägg upp på tallrik och strö över finriven pecorino. 

Hemmagjord tagliatelle med svamp, vitlök och persilja

IMG_3507

I söndags hjälptes Carina och jag åt att göra pasta. Det är faktiskt mycket lättare att handskas med den utkavlade degen om någon annan vevar på pastamaskinen (tips!).

Med lite bråkiga magar båda två ville vi inte ha en tung och gräddig pastarätt, vilket jag inte heller tycker behövs med färsk hemmagjord pasta. Den ska inte dränkas i sås utan få ta plats i rampljuset.

Så jag stekte blandad svamp (mini-portabello, kantareller, trumpetsvamp och karljohan) i smör med vitlök och persilja och blandade med pastan och lite extra smält smör och tryffelolja och serverade med finriven pecorino.

Trots få och enkla ingredienser blev detta fantastiskt gott! Bra råvaror kräver inte så mycket för att bli gott och det är detta ett utmärkt exempel på.

Hemmagjord tagliatelle med blandad svamp, 2-3 portioner

dubbel sats pasta (alltså på 200 g mjöl och 2 ägg)

150 g färsk mini-portabellosvamp, skivade

1 näve blandad torkad svamp (kantareller, trumpetsvamp, karljohan), lagd i blöt och urkramad

2-3 msk saltat smör

1 vitlöksklyfta, finhackad

1 näve persilja, finhackad

salt, svartpeppar

tryffelolja

riven pecorino

Gör pastan klar och skär till tagliatelle. Sprid ut på ett fat/bricka med polenta så den kan torka lite utan att klibba ihop. Koka upp vatten i en stor kastrull till pastan.

Smält hälften av smöret i en stekpanna och stek all svamp på hög värme. Tillsätt vitlöken på slutet. Smaka av med salt och peppar och blanda i persiljan. Håll varmt. 

Koka pastan i 1-2 minuter. Låt rinna av och lägg tillbaka i kastrullen. Tillsätt svampen och smält resten av smöret och tillsätt det och några droppar tryffelolja. Blanda väl och lägg upp på tallrikar. Servera med riven pecorino.