Recept: pan con tomate

Förra helgen lagade jag tapas till oss, och passade då på att göra pan con tomate för första gången. När jag äter tapas ute beställer jag alltid in detta tomat- och oliveoljestinna bröd, så det var extra kul att laga det själv. Busenkelt dessutom!

Jag gjorde även skinkcroquetas (sååå goda! – receptet hittar du här), spansk tortilla som blev sådär perfekt krämig i mitten, charkuterier, ost, räkor med vitlök och stekt chorizo med rostad paprika. Recepten hittar ni här.

Åh, måste göra detta snart igen! Älskar temamiddagar även om det bara är till oss två. Och nej, vi åt inte upp allt, det räckte till lunch till oss båda dagen efter och även några lunchlådor.

Pan con tomate, 4 portioner

1 stor baguette, gärna surdeg

4 stora kvisttomater

en bra olivolja (extra virgin)

1 klyfta vitlök

havssalt

Dela baguetten i åtta bitar (ovan- och underdel) och lägg på en bakplåtsklädd plåt. Ringla över olja och ställ in i ugnen på 180C tills gyllenbruna och rostade, ca 10 minuter. Ta ur ugnen. Dela vitlöksklyftan på mitten och gnid snittytorna på de rostade bröden. 

Halvera tomaterna och riv med snittytan mot rivjärnet med en tallrik under (låter konstigt, men det funkar). Riv innanmätet medan du har kvar skalet i handen, genom att liksom platta till tomaten efter hand som du river). Skeda upp tomatrivet på bröden och ringla över generöst med olivolja och strö på salt. Lägg upp på fat och servera med servetter. 

Annons

London: tapas på Rambla

Sommaren är alltid hektisk för min del, särskilt som jag åker hem till Skåne mitt i allt, och det är tyvärr anledningen till att jag skriver om denna middag jag åt i slutet av juli först nu. 

Sista veckan i juli var extra busy eftersom både jag och min kompis Gaby fyllde år den veckan och det var mycket som skulle firas. På fredagen var det Gabys tur och efter världens skyfall lugnade vädret ner sig och bjöd på en fin kväll. Vi var dock trygga inomhus på Rambla, ett nytillskott bland Londons tapasrestauranger och vi var alla taggade att testa den catalanska maten vi hört så mycket om.

Vi började, som sig bör på någons födelsedag, med bubbel och cavan var riktigt god!

Sen beställde vi en rad med olika rätter att dela vid bordet. Som härligt skrynkliga padron peppers t ex.

Och fantastiskt goda croquetas med spenat och pinjenötter.

Och chorizo såklart!

Det blev som sagt lite av varje, även krispig friterad kronärtskocka med saffransaioli och den möraste av bläckfiskar med stekt vitlök och örtsås. Åh, vad jag älskar den här typen av mat!

Och en av favoriträtterna för kvällen var denna ostiga och härliga oxsvanscanelones med navat-ostsås och karamelliserad lök.

Födelsedagsflickan delade upp den systerligt, och det var nog tur för den var så god att vi nog kunnat äta en var, om vi inte delat på allt det andra goda.

Vi delade även på en hel bakad Navat-ost som vi doppade cruditéer och bröd i. Fantastiskt god!

Allra sist fick vi in de klassiska patatas bravas so var härligt krispiga! Maten var överlag mycket, mycket bra med några helt fantastiska rätter (bläckfisken, oxsvanscanelones och den bakade osten) men vi blev tyvärr lite besvikna på servicen. Vissa saker glömdes bort och vi fick påminna igen och igen. Efter två flaskor cava gick det inte att beställa en tredje för de hade inte fler kylda och vi fick be om vatten konstant eftersom ingen tittade till oss och fyllde på. Dessutom var personalen inte särskilt ursäktande, vilket såklart är extra tråkigt när detta var en födelsedagsmiddag!

Men maten var såpass bra att jag ändå gärna rekommenderar Rambla, men gå dit med gott om tid och ett avslappnat humör.

Rambla, 64 Dean St, Soho, London W1D 4QG

Malmö: tapas på Escama

Egentligen skulle jag vilja göra två recensioner av Escama; en om maten och en om servicen. De skulle nämligen bli väldigt olika.

Menyn är trevlig men kanske lite väl ”typiskt spansk” ur ett utifrånperspektiv. Publikfriande absolut men manchego och monte enebro kändes lite för tamt. Varför inte slänga in en lite ovanligare ost eller något lite mer arbetat? Men tapa negran var en fröjd och monte enebron (som jag faktiskt tycker mycket om, den är bara inte så inspirerande) var såklart god. Detta åt vi inne vid baren i väntan på vårt bord på uteserveringen. Som man inte kan boka. Hade det inte varit så varmt hade jag gärna suttit inne i lokalen eftersom det var lätt förfeststämning där ute men mitt sällskap höll på att smälta bort.

Väl på uteserveringen beställde vi in entrecoten som vi sett bordsgrannarna inne äta och den var lika fantastisk som den såg ut. Oh my! Vi njöt av varje tugga. Tonfisktartaren var lite tråkig medan patatas bravas var goda med en bra kick i tomatsåsen. På det stora hela var maten mycket bra med flera guldkorn men jag kan inte låta bli att känna att kockarna har mer att ge. Sluta att play it safe, för kan ni laga den fantastiska entrecoten så kan ni åstadkomma mycket. Som en piffigare tonfisktartar till exempel.

Servicen då? Rätt dryg. Det tog lång tid innan vi kunde få ett bord ute, vilket vi informerats om, så allt bra så långt. Men när vi väl visats till vårt bord ute glömdes vi bort. Vi fick verkligen vifta till oss servitörer för att både kunna beställa och betala. Vilket resulterade i en sjukt lång och seg middag. Men på alla fronter vägde entrecoten (och tapa negran) upp!

Escama, Fersens väg 4, 211 42 Malmö

 

 

 

 

Sista veckan innan semester

Hej på er!

Nu har jag haft två veckors semester hemma i Skåne, men tänkte att medan jag går igenom alla bilderna och generellt anpassar mig till London-vardagen så kan jag berätta om sista veckan innan jag åkte hem.

Vi är alltså tillbaka i juli, och eftersom jag fyllde år den veckan hände en massa kul! På måndagen blev det lite för-firande med drinks på Bar Americain och middag på favoriten Bocca di Lupo.

Tisdagen gick till att tvätta och packa det mesta och på onsdagen fyllde jag år och blev firad dagen lång av kollegor och kompisar.

Efter jobbet blev det spontandrinks med några kollegor och på kvällen firade jag med tjejerna på Kurobuta.

Torsdagen packade jag lite till och försökte klara av några ärenden och på fredagen var det min kompis Gabys tur att fylla år så vi firade henne med tapas och gelato i Soho. Nästa morgon gick jag upp tidigt, tidigt och flög hem till Skåne för lite mer än två veckors semester – sååå UNDERBART!

 

Málaga: gourmettapas och bästa servitörerna!

Malaga jämfört med Seville var mycket mer turistigt, vilket märktes av i de centrala delarna. Det var mycket gatuförsäljning av allmänt krimskrams och många turistfällor, som jag såklart ville undvika.

I sådana lägen gör jag alltid research och den restaurang som nämndes i flera sammanhang var La Cosmopolita så dit gick jag en av kvällarna.

Det var fullt och jag hade inte bokat, men de vänliga servitörerna gjorde plats för mig i baren.

Menyn bestod mest av större rätter men när jag frågade berättade servitörerna vilka rätter man kunde beställa tapas av. Så det gjorde jag.

Men medan jag stod och väntade på maten och njöt av mitt glas vin och all people watching så märkte jag hur jag höll på och svimma. Snabbt fick jag tag i en stol till ett bokat (men tomt) bord och där fick jag sitta ett tag och återhämta mig. Servitörerna, verkligen världens snällaste, fick tag på en barstol till mig och gav mig en cola. De var så gulliga och måna om mig att jag faktiskt blev lite generad.

Men sen kom maten och som tur var kunde jag njuta av den trots att jag kände mig lite vimmelkantig. Den ryska salladen, som är extremt poppis på all tapasmenyer, serverades med Jamon Iberico ovanpå och var den godaste jag någonsin ätit.

Och torsken i tempura med shiso var fenomenalt god! Mer hade jag inte hunnit beställa och jag var faktiskt mätt, men jag hade ju verkligen velat prova fler rätter, mätt eller ej.

Vinet fick jag rekommenderat av en servitör och det var säkert spanskt – och jättegott! Och brödet var riktigt gott surdegsbröd med frasiga kanter.

Sängen och hotellrummet hägrade och när jag frågade var man lättast fick tag i en taxi följde en av servitörerna (han som tagit hand om mig mest) med mig till taxin. Så himla gulligt!

La Cosmopolita Malagueña, Calle José Denis Belgrano, 3, 29015 Málaga, Spain

Sevilla: fantastiska Plaza de España – och tapas förstås!

Ett absolut måste i Sevilla, är ett besök på Plaza de España. Trots att det inte ens är ett sekel gammalt, så är känslan man får här väldigt mäktig. Det är bara så fantastiskt vackert vart man än vänder sig. Och jag fullkomligen älskar blått och vitt på alla sätt men särskilt när det gäller porslin och keramik. Wow, alltså!

Plaza de España är stort, och bjuder på både på allt från tjusiga byggnader, välvda broar, en vacker fontän, vatten och båtar. Och så allt fint kakel!

Jag lyckades pricka in skymningen, när ljuset är mjukt och vackert och det bidrog säkert till den fantastiska stämningen här. Så vackert att man blir rörd.

 

Jag strosade omkring i över en timme, helt betagen.

Titta bara på alla detaljer, som mosaiken på varje trappsteg ovan. Undrar hur lång tid det tog att bygga detta?

Jag blev såklart hungrig av min långa promenad (från hotellet, genom stan med ett par avstickare och så runt här ett bra tag) och sökte mig till en restaurang i närheten jag läst om som heter La Azotea. Det är egentligen en kedja med flera restauranger i staden men man får inte alls den känslan när man går in; istället upplevde jag det som en mysig kvarterskrog där servitörerna kände de flesta gäster. Mysigt hur som helst. Och väldigt avslappnat.

Jag blev genast kompis med bartendern som hjälpte mig att hitta en ledig plats. Och sen beställde jag lite gott. Såklart Jamon Iberico. Får liksom aldrig nog!

Och gazpacho, för tydligen kommer den rätten från Sevilla. Mycket god och uppfriskande efter min promenad.

Jag åt också pan con tomate skuren i munsbitar (bra sätt att servera det på!), eftersom det alltid är så gott.

Och så blev det lite lomo också; lufttorkad fläskfilé från Tapa Negra-grisen. Såå gott!

Sen var det dags att promenera hemåt. Jag gick massor i Sevilla; staden bjuder verkligen in till det. Och skulle man bli trött i fötterna är det lätt att få tag i taxi.

Plaza de España, Av de Isabel la Católica, 41004 Sevilla, Spain

La Azotea, Calle Mateos Gago, 8, 41004 Sevilla, Spain

Sevilla: tapas på gourmetvis!

Om jag var tvungen att utnämna en av alla fina matupplevelser i Seville till den bästa, så hade nog min härliga lunch på Eslava vunnit. Men det hade varit väldigt svårt att välja.

Det som fick just denna upplevelse att sticka ut lite, på ett positivt sätt, var nog att jag kände mig så väl omhändertagen. Jag kom dit ensam, mitt i lunchrushen trots att jag trodde jag var tidig, och en snäll och lite flirtig (som många spanjorer) servitör hittade genast en plats åt mig i tapasbaren och serverade mig. Eftersom det var fullt med folk kändes det verkligen som att han gick out of his way för att få mig att känna mig välkommen.

Jag beställde ett glas vin och snabbt som ögat hade jag både det och en skål oliver framför mig. Att sitta i en överfull tapasbar och njuta av gourmeträtter och titta på folk är verkligen himmelriket för mig. Älskar att spana in vad andra äter så man ser vad restaurangens specialiteter är.

Det var lätt att se vilka favoriterna var och de började jag förstås med. Denna lågtempade äggula med boletus-sufflé och karamelliserad vinsås var helt magisk. MAGISK!

Hade velat beställa in en till men var orolig för att  jag inte skulle orka så mycket mer i så fall. En livsnjutares dilemma, helt klart. Men dela den i alla fall inte med någon, för tro mig, du vill ha en för dig själv – så ljuvlig är den.

Specialrätt nummer två var denna cigarr med brie och bläckfisk (!) – konstig kombo, helt klart, men det funkar! Mycket gott och (såklart) intressanta smaker.

Efter de två ganska färgstarka rätterna valde jag en lite mer lågmäld zucchini Charlotte med en vitlökssås. Fantastiskt god den med!

Vilken måltid! Varje rätt var fenomalt god på sitt helt unik och upplevelsen som helhet var sååå härlig. Det var alla rätt här; mat, stämning och service. Sugen på att boka en resa tillbaka nu så jag kan få uppleva detta en gång till.

Eslava, Calle Eslava, 3, 41002 Sevilla, Spain

Sevilla: klassiska tapas

Klassiskt vs. modernt, hur tänker ni där? Jag tänker att det ena inte kan existera utan det andra. Att båda behövs och båda förändras. Det som en gång var modernt blir klassiskt. Moderna klassiker först, men ändå. Inget är statiskt.

Därför älskar jag kontrasterna. Att ena stunden titta på konst från 1500-talet för att i nästa stund gå till Tate Modern och titta på modern konst som jag inte ens förstår. Men det viktiga är intrycken. Och skillnaderna. Och känslan.

Det tycker jag stämmer in på mat med. Mat förmedlar känslor. Av trygghet, flärd, mod… you name it.

I Seville finns hela registret när det gäller tapas; ställen där tiden tycks ha stått still i decennier, kanske t o m sekel, och så nytida molekulär gastronomi med allt vad det innebär. Jag testade både och. Och kom fram till att när jag behöver vila från de moderna intrycken så söker jag mig tillbaka till det klassiska. Där man känner sig trygg och vet vad man kan förvänta sig. Enkel mat. Mindre krusiduller och drama. Men fortfarande bra och god mat.

Casa Placido bjuder på just precis det. Och massvis med charm, trots att menyn är laminerad. Men t o m det kan ha sin charm i rätt mijlö.

Jag fick ett bord direkt och beställde genast in ett glas svalkande Albarino. Medan jag ponerade om jag skulle testa en sherry, men lät bli eftersom det är Albarinon jag känner mig trygg med. Sherry kan jag nämligen inget om.

Sen beställde jag in andra trygga saker, som Jamon Iberico. Tryggt, men framförallt gott. Jag kan äta denna fabulösa skinka varje dag utan att tröttna.

Sen tortilla, för skåningen i mig ville ha potatis. Det tycker både magen och gomen om. Väldigt generös portion. Så generös att jag faktiskt inte beställde in någonting mer. Spartanskt kan tyckas, men precis vad jag ville ha denna kväll.

Ibland är det enkla att föredra. Och då kan man verkligen njuta av det.

Casa Plácido,  Calle Mesón del Moro, 5, 41004 Sevilla, Spain

Sevilla: modern arkitektur och moderna tapas

Mitt i gamla stan i Seville finns den här svampliknande träkonstruktionen som heter Metropol Parasol. I mitt tycke är den både ful och vacker på samma gång men i alla händelser är det ett imponerande bygge!

Som människa känner man sig lite, ungefär som när man stöter på ett gigantiskt gammalt träd i skogen, och kontrasten mot det gamla är fantastisk.

Modern arkitektur kräver moderna tapas, tyckte jag, och styrde kosan mot Perro Viejo för middag. Som tur var hade jag bokat för det är ett populärt ställe. Restaurangen rymmer många gäster men det blir fullt de flesta kvällar. Så boka innan, ni med.

Som på de flesta restauranger får man in bröd och oliver meddetsamma (perfekt om man blir hangry som jag lätt blir…).

Resten av maten kom också snabbt. Först ut var klassiska patatas bravas. Kanske en tråkig rätt men när den är perfekt i balansen som här är det en fröjd att äta.

Rysk sallad är en annan klassiker som görs i olika versioner på olika restauranger. Denna med räkor var magisk!

Det blev en klassiker till; Jamon croquetas. Gigantiska och härligt lösa. Som ni ser är portionerna generösa och det visade sig att jag beställde in alldeles för mycket. Lite jobbigt då jag avskyr matsvinn, men ibland blir det fel helt enkelt.

Sista rätten var lite fullt lika klassisk, utan jag slog till på en Iberico tartar; råbiff på Tapa Negra-gris alltså. Mycket gott, då detta griskött är fullt av smak.

Med tanke på portionerna rekommenderar jag att man går hit i par eller grupp. Verkligen värt ett besök! Bra service, god mat och avslappnat.

Perro Viejo, Calle Arguijo, 3, 41003 Sevilla, Spain

 

Sevilla: äldsta tapasbaren

Första dagen i Sevilla. Det är sol men inte så varmt så jag promenerar runt i jeans och T-shirt och bestämmer mig för att det är bäst att börja från början; med lunch på stadens äldsta tapas bar. Anno 1670 och still going strong. 

Stämningen på El Rinconcillo var exakt som jag föreställt mig, fast ännu bättre. Mörk träinredning, kaklade väggar, Jamon hängandes i taket, kö längs bardisken och människor överallt. Underbart!

Jag köade strategisk bakom ett par som såg att vara på väg därfrån och knep deras plats vid baren. Sen beställde jag in lite lomo (lufttorkad fläskfilé från pata negra-gris), spansk hårdost och ett glas vitt vin. Och sen några Jamon croquetas. Bröd fick man direkt.

Friterad torsk var mäkta populär men jag var fortfarande inte helt återställd från mitt virus så undvek friterat så gott jag kunde. Däremot såg jag en spenaträtt som i princip alla åt, så den beställde jag in; espinacas y garbanzos (spenat och kikärtor). Åh, så gott! Som en svampstuvning utan redning och mjölk men med olja och lite chili.

En flaska mineralvatten på det (väldigt god sort för övrigt) och en pratstund med bordsgrannarna på båda sidor och jag var mer än nöjd.

Notan skrevs ner direkt på bardisken med krita – så charmigt, så det var smidigt att betala. De tar kort också, vilket man kanske inte tror.

Det underbara med El Rinconcillo är att trots att många turister går dit, så är den lika populär bland Sevillaborna. Det är verkligen ett autentiskt bra ställe och ett måste om ni befinner er i staden.

El Rinconcillo, Calle Gerona, 40, 41003 Sevilla, Spanien