Uppdaterad: enkel och krämig tryffelpasta

Jag uppdaterade nyligen denna fredagsklassiker (som är URGOD som den är, men ibland vill man ju förnya sig lite) och gjorde den krämig och lite extra lyxig och det blev så bra att jag såklart vill dela med mig till er meddetsamma.

För detta kan vara den enklaste och godaste tryffelpastan du gör hemma, utan riktig tryffel. Såklart hade detta blivit hundra (tusen?) gånger godare med riktig tryffel, men det är ju inget man bara har liggandes hemma tills andan faller på. Tyvärr. En flaska tryffelolja av bra kvalitet däremot, den håller länge i skafferiet.

Så när tryffelbegäret slår till nästa gång och du inte orkar gå ut på restaurang så testa denna goda pasta. Jag lovar att den kommer att stilla behovet och hit the spot!

Enkel krämig tryffelpasta, 2 portioner

300 g tagliatelle

50 g saltat smör

1/2 dl vispgrädde  

ca 1 tsk tryffelolja av bra kvalitet

rikligt med finriven parmesan

1/4 citron

havssalt och svartpeppar

Koka pastan al dente i saltat vatten. Fyll en mugg eller likande med pastavatten. Häll av pastan i ett durkslag. Ställ tillbaka den tomma kastrullen på plattan och lägg i smöret. Låt det skumma och vänta tills bruna prickar uppstår. Ta kastrullen från värmen och häll i grädden och vispa ordentligt. Låt blandningen tjockna något. Häll sedan i lite av pastavattnet och därefter pastan. Lägg i parmesanen lite i taget under omrörning tills såsen är silkig och pastan lagom krämig. Om den är för tjock så häll i lite mer pastavatten; om den är för lös så hetta upp kastrullen på medelvärme och rör tills den tjocknat lite. Ta från värmen när den är lagom tjock och droppa i tryffelolja. Pressa i lite citron och smaka av med salt och peppar. Lägg upp i skålar och strö över parmesan, lite mer svartpeppar och några extra droppar tryffelolja och servera.

Annons

Recept: pizza bianco med tryffelsalami och burrata

Jag fullkomligen ÄLSKAR tryffel så när jag hittade tryffelsalami på ICA blev jag ganska till mig, letade upp en burrata och komponerade denna pizza i huvudet. För burrata är ju också gudomligt gott och dessa två tillsammans… MUMS!!

PS. Använd en riktigt bra (gärna gräsig) olivolja. Det hōjer pizzan ytterligare!

Pizza bianco med tryffelsalami och burrata, 1 pizza

1/4 pizzadeg

mjöl till kavling

2-3 msk creme fraiche

1/4 buffelmozzarella i bitar

1 dl riven Västerbottensost

16-20 tunna skivor tryffelsalami (min var från Ica Selection)

1 burrata 

1-2 msk fin gräsig olivolja

en liten nypa flingsalt

svartpeppar

Kavla ut degen på mjölat bakbord och lägg på en bakplåtspappersklädd plåt. Bred på creme fraiche. Fördela mozzarellan och den rivna osten. Grädda på 220C (200C varmluft) i 8-10 minuter (bottnen ska vara bakad, osten smält och hela pizzan lite gyllenbrun).

Ta ut pizzan ur ugnen och lägg på tryffelsalamin tätt tätt så att hela pizzan täcks. Dela burratan i mindre bitar med händerna och fördela på pizzan. Ringla över lite god olivolja, strö över lite lite flingsalt och svartpeppar.

London: avslappnad middag på The Ninth

En mer avslappad Michelin-restaurang än The Ninth får man leta efter. Här är det hög kvalitet på mat och service men känslan, ambiencen, är ändå som på en avslappnad kvarterskrog i ett trevligt område.

Området i fråga är Charlotte Street, en restaurangtät gata i Londons centrala delar, men ändå inte mitt i smeten. Det är lite lugnare häromkring än i Soho en lördagskväll om man säger så, och ändå är det promenadavstånd dit.

I perfekt harmoni med den avslappnade miljön är den lika avslappnade menyn. Tanken är att man ska dela på rätterna, vissa kan man få i både små och stora portioner, och all mat är enkel men väl utvald och perfekt tillagad.

Vi började middagen med en sorts snacks; barbajuan som jag inte stött på tidigare, men dessa små paket fyllda med spenat, pinjenötter och ost (om jag inte minns fel) var väldigt goda.

Därefter blev det pasta; inte helt oväntat med tryffel eftersom jag ÄLSKAR det. Orecchiette med äggula och svart tryffel; inte så komplicerat men fantastiskt gott och helt perfekt tillagat.

Nästa pastarätt var stekt gnocchi med musslor, vilket mycket gott det med! I bakgrunden syns också rotfrukter gratinerade med Fourme d’Ambert. Otroligt gott!

Det var även ankbröstet med rabarber, mangold och granola och krispiga Belle de Fontenay-potatisar i Hasselbacksstil.

Det var en supermysig middag alla kategorier, med gott vin och sällskap och så otroligt avslappnat. Servicen var bra men även den avslappnad. Rekommenderas!

The Ninth, 22 Charlotte St, Fitzrovia, London W1T 2NB

Sevilla: moderna tapas med exotiska inslag

Vissa dagar i Sevilla var det faktiskt riktigt sommarväder med 23C och sol, så då passade jag på att sola vid poolen på hotellet under dagen, för att sen göra mig iordning för en promenad och middag på stan.

En sådan dag styrde jag kosan mot El Pintón och lyckades knipa ett bord utomhus utan bokning, men jag rekommenderar helt klart att ni bokar innan för att vara säkra på att ni får plats.

Detta är mer en tapasrestaurang än en tapasbar och med det menar jag att man sitter ned och äter istället för att trängas vid en bardisk. Det är också anledningen till varför man måste boka eftersom sittande middagsgäster stannar längre än stående. Menyn är modern och har exotiska influenser blandad med det spanska. Trevligt koncept.

Jag började med en ljuvlig äggrätt. Inuti det fluffiga lite knapriga höljet dolde sig ett krämigt ägg som passade perfekt ihop med en lena potatiskrämen med tryffel. Åh, så gott!

Därefter njöt jag av en calamari sandwich med den mjukaste bläckfisken jag någonsin ätit. Den serverades med tunt flatbread, citronaioli och svart salt.

Sista rätten fick jag rekommenderad av servitören: presa Ibérica (fläsk från skuldran på Pata Negra-grisen) tataki med sötpotatispuré och pistachsås. Köttet var helt otroligt mört och de lite söta men mjälla smakerna komplementerade köttet perfekt.

Detta var rätt mycket mat för en person (och jag fick tyvärr lämna lite), så det bästa är såklart att gå hit några stycken och dela på rätterna.

El Pintón, Calle Francos 42, 41004 Sevilla, Spain

Trattoria Caminetto d’Oro, Bologna

Första dagen i Bologna traskade vi runt och utforskade det staden hade att erbjuda men trots det stadens rika restaurangutbud kunde vi inte hitta något bra ställe att luncha på i det område vi befann oss i. Till slut hittade vi en skaplig restaurang som hade öppet, Pizzeria Trattoria O Sole Mio, och vi åt en hyfsad lunch. Min pizza med karljohansvamp var helt ok och Carolines gramignone pasta med salsiccia och väldigt mycket grädde var god den med.

Middagen var dock lite piffigare, då vi styrde kosan mot Trattoria Caminetto d’Oro som vi bokat i förväg. Menyn verkade mycket lovande så vi bestämde oss för att dela på två förrätter för att kunna smaka på så mycket som möjligt. Men innan förrätterna fick vi amuse bouchen ovan; en slags fiskmousse med fänkål tror jag att det var.

]

Den ena förrätten var potatisfylld ravioli med pecorino och svart tryffel. Och ja, det var lika fantastiskt gott som det låter!

Förrätt nummer två var dagens rökta fisk; havsabborre, med finhackade grönsaker, apelsinskal, rosmarin och timjan. Helt otroligt gott! Jag måste komma ihåg det här med apelsin till fisk för det passar så bra.

Jag tröttnar aldrig på tryffel så till varmrätt valde jag pocherat ägg med parmesan, vit tryffel, lila potatispuré, krutonger och kronärtskocka. En lite spretig rätt eftersom man mer eller mindre åt skockan för sig själv men otroligt gott!

Caroline testade ‘traditional boiled meats’, som var ungefär som pot au feu, mört kokt kött i härligt smakrik buljong. Dock väldigt mättande eftersom mycket av köttet var korv.

Till serverades två pikanta såser, en med örter och en med chili, som fint bröt av mot det mäktiga köttet.

Maten var det som synes inget fel på här, men servicen lämnade övrigt att önska. Särskilt sommeliern var otrevlig och inte alls särskilt hjälpsam men restaurangchefen och troligtvis ägaren var både trevlig och kompetent, men han borde skaffa sig bättre personal.

Dock väl värt ett besök. För matens skull.

Caminetto d’Oro, Via de’ Falegnami 4, Bologna, Italy 

 

Michelinmiddag i Trastevere, Rom

Jag är inte den sortens restauranggäst som räknar Michelinstjärnor, men jag tycker Michelinguiden tjänar som en bra måttstock när det gäller restauranger. På lördagskvällen i Rom ville jag gå till en riktigt bra restaurang och mitt förstaval var Glass, som jag tyvärr inte fick bord på, men som tur var fick jag bord på mitt andrahandsval Antico Arco, i mysiga Trastevere.

Min kompis Fredrik rekommenderade en promenad i just Trastevere men efter att ha promenerat runt i staden hela dagen (2,5 mil) orkade jag faktiskt inte promenera på kvällen också. Så det får jag spara till nästa Romresa (för det lär bli en nästa).

Trots att jag åt själv, njöt jag verkligen av middagen och blev nog påpassad mest av alla bord. Personalen var jättetrevlig (och effektiv!) och maten mycket mycket god. Men liksom på andra ställen var portionerna på tok för stora för mig.

Måltiden började såklart med en amuse bouche; ljuvligt stekt makrill med zucchini och en lätt apelsinsås.

Förrätten jag fastnade för var en svampmousse med Karl Johan och yoghurt, pocherad gula och svart tryffel. Mycket, mycket gott!

Naturligtvis valde jag en pastarätt också; ravioli med havsaborre och skaldjursbisque. Själva pastan var helt perfekt, men trots att rätten var god var den kanske inte så fantastisk som jag förväntat mig. Fyllningen med bara fisk tyckte jag blev lite enformig och konsistensen inte som jag är van vid. Men samtidigt var det kul att prova något nytt.

Jag valde mellan tre kötträtter till varmrätten och lät servitören bestämma. Det blev råbiff (vilket jag älskar) men denna var både den största och den mest dekadenta jag någonsin skådat. Smaken på köttet var alldeles lagom balanserad, och ovanpå köttet balanserade färsk Karl Johan-svamp, tryffel (japp, jag gick all in denna helg) och riven anklever. Otroligt gott men också otroligt mäktigt. Jag orkade endast en tredjdedel, men gott var det och perfekt med det goda brödet till.

Trots att jag upprepade för servitörerna hur god maten var men att jag bara var (propp-)mätt, är jag inte säker på att de trodde mig, så de var gulliga nog att skicka in en miniefterrätt. Jag orkade inte hela den heller, men tiramisun (på decaf – så omtänksamt) var helt perfekt tillagad.

Det blev te och en paus till att smälta maten innan jag åkte tillbaka till hotellet, och under tiden som jag studerade mina medgäster lärde jag mig ett och annat om hur man äter i Rom. Jag såg människor som komponerade lustiga menyer av smakportioner och halvportioner pasta, lite soppa och en stor varmrätt. Det var jag alldeles för artig för att göra (att ens komma på tanken), men följden blev ju att jag inte orkade äta upp. Portionerna är nästan USA-stora här och det hade jag verkligen inte förväntat mig. Men efter att ha sett hur romarna själva beställde gjorde jag likadant och beställde en halvportion pasta nästa dag till lunch. Och tur var det för den var nästan för stor den med!

Antico Arco, Piazzale Aurelio, 7, 00152 Roma, Italy

Ljuvlig lunch i Rom (Armando al Pantheon)

Boka! Det är mitt bästa tips för en resa till Rom. Boka allt i förväg; taxi från flygplatsen, biljetter till alla sevärdheter och bord på restauranger.

Under min lunch på Armando al Pantheon, som är en mycket liten restaurang, såg jag kyparen skicka iväg minst tio personer som inte hade bokat. Inte ett enda bord var ledigt för walk-ins så jag klappade mig själv lite extra på axeln för att jag bokat i för väg och lyckades få ett bord!

Jag tog bokstavligen seden dit jag kommit och åt antipasti, primi och secondi. Drack vin till och njöt i fulla drag.

Jag började med brushetta; en med lardo och valnötter (gott!) och en med vaktelägg och tryffel (halleluja!). Redan när tallriken kom in infriades förväntningarna – detta var helt klart en förrätt i min smak.

Valet av pasta föll på spaghetti alla carbonara, en typisk romersk pastarätt liksom cacio pepe, och Armandos version var underbart god. Dock alldeles för stor portion för mig, eftersom jag ville äta en rätt till, men jag åt så mycket jag kunde!

Jag hade egentligen tänkt känna efter efter pastan om jag orkade mer, men när kyparen rabblade dagens specials för mina bordsgrannar kunde jag bara inte låta bli att beställa långlagad kalv med tryffel.

Köttet var mört och fint och serverades i sin sås med pinjenötter, granatäpplekärnor och tryffel.

Som ni ser är Armandos litet och gemytligt, och en mysig oas jämfört med turistmyllret utanför.

Armando al Pantheon, Salita dè Crescenzi, 31, 00186 Roma, Italy

Brunch på The Ivy Market Grill, Covent Garden

Kändisfavoriten The Ivy har fått syskon! Både The Ivy Chelsea Garden (som det är mäkta svårt att få bord på) och The Ivy Market Grill i Covent Garden. Den senare har jag lyckats besöka två gånger hittills. Första gången var det brunch och andra gången middag (den recensionen kommer).

När Linus och Mirja var i stan (i slutet på maj) åt vi söndagsbrunch här och det var en riktigt trevlig avslutning på deras besökshelg!

Brunchmenyn är diger med många äggrätter och de rätter vi provade var riktigt, riktigt bra! Till bordet beställde vi deras surdegsbröd som är ett helt, fortfarande varmt, bröd med smör till. Mycket gott!

Mirja beställde in deras vegetariska Full English Breakfast med tomat, svamp, halloumi, avocado, ägg och baked beans. Mycket gott, blev hennes omdöme!

Linus pannkakor med bacon och lönnsirap var minst lika goda!

Men jag tyckte såklart att jag drog högsta vinsten med mina scrambled eggs med tryffel och rostad brioche. Äggen var lite fastare än jag normalt gör mina scrambled, men de var ändå riktigt goda!

Som ni förstår lär det bli brunch här fler gånger och detta är verkligen ett trevligt ställe i annars lite restaurangfattiga Covent Garden (visst, det finns kedjor och turistfällor, men det var inte det jag menade med restaurang) som jag rekommenderar till både frukost/brunch, lunch och middag!

The Ivy Market Grill, 1 Henrietta St, London WC2E 8PS

Crostini med tryfflad svamp

Både till adentsminglet och till julavslutningen med bokklubben bjöd jag på dessa utomordentligt goda crostini med tryfflad svamp.

På bilden ovan använde jag en blandning av trattkantareller och kastanjechampinjoner och lät lite grädde koka in medan jag på bilden nedan gjorde en vegansk version utan grädde och eftersom jag gjorde en större laddning höll jag mig till bara kastanjechampinjoner eftersom de är betydligt billigare. Använd vilken svamp du vill, detta passar till alla sorter.

Nedan kommer det veganska receptet, vill ni hälla i en skvätt grädde så gör det, men det behövs inte.

Crostini med tryfflad svamp (veganska), ganska många

1 lång baguette

mild olivolja

400 g blandad svamp (t ex kastanjechampinjoner och trattkantareller )

olja att steka i

1 vitlöksklyfta, pressad

2 msk svamp- och tryffelpasta (tex denna)

salt, svartpeppar

hackad persilja till servering

Skiva baguetten, lägg skivorna på en plåt och ringla över olja. Rosta i 180C ugn tills gyllenbruna och knapriga, ca 10 minuter. Låt svalna. 

Skiva svampen. Stek gyllenbrun i oljan (i omgångar om det behövs). Tillsätt vitlöken och stek lite till. Blanda i tryffelkrämen, smaka av med salt och peppar. Fördela mellan crostinin och toppa med hackad persilja. 

Opera Tavern, återigen

I söndags var ju Emma & Claes här och för att få ut mycket av dagen begav vi oss in till stan vid 10-tiden på morgonen och promenerade lite i Westminster, innan vi gick vidare till National Gallery vid Trafalgar Square där det är gratis att gå in. Vi bockade av de mest kända tavlorna såsom Van Goghs Solrosor, några Monet-tavlor, ett självporträtt av Rembrandt och lite annat. Jag gillar verkligen detta museum, men minst lika mycket för den fina takutsmyckningen och mosaikgolven som för konsten.

Vi strosade sedan bort mot Covent Garden och Opera Tavern där vi skulle äta lunch. Varje kväll är det fullbokat, men söndag lunch var det ungefär halvfullt. Vi fick sitta på nedersta våningen och det var mysigt, tidigare har jag bara suttit på andra våningen.

Vi frös och var hungiga och därför blev vårt menyval aningen oortodoxt för en tapasrestaurang, vi gick direkt på den varma maten men avslutade med en bit ost.

Allra först, för att stilla hungern lite, åt vi grillat bröd med alioli sedan fick vi in de första rätterna.

Jag och Claes valde varsin minibugare med fläskkött och anklever, för de är så otroligt goda.

Emma valde istället rökt makrill med fänkåls- och äppelsallad med stekt chorizo. Riktigt gott!

Efter dessa första rätter kunde vi lugna oss lite och vi delade på bläckfisk (med bläck) och tomatiga cannellinibönor till, riktigt gott. Mjälla smaker men de kompletterade varandra perfekt.

Näst på tur var tunt skivad biff med härligt len rotselleripuré, brysselkål och rödkål.

Patatas bravas med två dipsåser (alioli och en paprikadip) var goda och precis det vi förväntat oss.

En fräsch sallad på inlagd svartrot med hyvlad tryffel och rotfruktschips var riktigt fräsch och god. Riktigt kul med en såpass annorlunda sallad.

Vid detta laget var vi mätta med fortfarande lite sugna på något så vi beställde in en omgång bröd till och en hårdost från Menorca som hette Mahon. Den var gjord på komjölk och påminde lite om en pecorino i konsistensen. Riktigt god.

Eftersom det var söndag lyxade vi dessutom till det med en flaska vin, det får man ju om det är semester!